Vad biblioteksdebatten säger om samhället

Om det nu är normer som biblioteksvärldens pampar vill att vi ska diskutera, så varsågoda:

Publicerad 17 jun 2015 17:00

Om du är makthavare och ställs inför ett problem som det egentligen är ditt ansvar att hantera, finns det numera en enkel utväg: du kan avfärda dem som har slagit larm om problemet som inskränkta, exkluderande och normativa.

Problemet existerar egentligen bara i deras huvuden, kan du hävda. Simsalabim: problemet borta, och du kan återgå till din törnrosasömn.

Låt mig ta ett konkret exempel.

Under några veckor har det pågått en debatt om oroligheter på bibliotek, sedan Svenska Dagbladets ledarsida uppmärksammat de incidentrapporter som inkommit från bibliotekarier i framförallt Stockholmsområdet.

Problemet förekommer dock i stora delar av landet. Det är incidenter av graverande slag: hot, trakasserier och misshandel, riktade mot personal och andra besökare.

I ett sådant läge hade man kunnat vänta att de ansvariga för biblioteksverksamheten skulle rycka ut till sina medarbetares försvar, presentera åtgärder eller efterlysa insatser från andra berörda myndigheter.

När Stockholms stadsbibliotekarie, före detta barnprogramledaren Katti Hoflin, tog bladet från munnen var det emellertid ett annat budskap hon hade att delge oss.

Ett budskap om att ”alla ska vara välkomna i ett bibliotek” – som om de som uppmärksammat problemen inte tyckte att alla skulle vara välkomna!

Ett budskap om att ”i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt” – som om de som uppmärksammat problemen med hot och våld inte ville att man skulle få göra det!

Genom att låtsas att diskussionen handlar om någonting annat försöker Katti Hoflin låtsas som om problemen som beskrivs i incidentrapporterna inte finns.

Ännu längre gick Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, som på Twitter avfärdade dem som uttryckte oro över utvecklingen på biblioteken med ilskna frågor av karaktären: ”De som inte passar in i din norm ska rätta sig eller stå utanför?”

Istället för en diskussion om hot, våld och trakasserier på bibliotek fick vi en diskussion om ”biblioteksnormen”, det vill säga om huruvida det ska vara tyst och lugnt eller inte på bibliotek.

Det är förvisso en intressant diskussion, men den täcker inte den långt mer akuta situation som incidentrapporterna beskriver.

Däremot avslöjar den hur illa rustat det officiella Sverige är för att möta, ja ens att beröra, de verkliga samhällsproblem som möter den som inte har borrat sitt huvud alltför långt ned i sanden.

Men om det nu är normer som biblioteksvärldens pampar vill att vi ska diskutera, så varsågoda:

Vilken norm tror ni är mest inkluderande, den som gör gällande att alla är välkomna på ett bibliotek bara de håller sig inom vissa ramar och respekterar de övriga besökarna och personalen, eller den norm som gör gällande att omgivningen har att anpassa sig till den som hänsynslöst skriker högst och beter sig illa gentemot omgivningen? Vilken biblioteksmiljö tror ni flest känner sig välkomna till?

Eller för all del, vilken norm är mest konstruktiv i längden:

Den norm som säger att officiella företrädare står upp för sin personal när den utsätts för hot, våld och trakasserier? Eller den norm som bjuder det officiella Sverige att vika ned sig, falla undan och istället anklaga den som uppmärksammar problemen för att vara normativ och exkluderande?

Diskussionen om den så kallade biblioteksormen handlar i själva verket om vilket Sverige vi vill ha.

Vill vi leva i ett land präglat av grundläggande respekt mellan medborgarna, eller ett land där självsvåldet härskar, där den som skriker högst får breda ut sig på alla andras bekostnad?

Är svaret det senare går vi en minst sagt spännande framtid till mötes.

I så fall kommer vi inom kort att få höra företrädare för våra badinrättningar, en annan miljö där våld och trakasserier har blivit vanligare, avfärda offren som företrädare för den exkluderande ”badhusnormen”. De som fortfarande ställer krav på hygien kan avfärdas med den exkluderande ”duschnormen”.

Diskussionen kan vidgas hur långt som helst.

Den som inte vill få sin bil uppbränd på parkeringen av osnutna ungdomsligister kan avfärdas som försvarare av den exkluderande ”egendomsnormen”.

Den som trots tidsandan fortfarande förfäktar att ungdomar ska gå i skolan, utbilda sig och skaffa sig ett jobb kan avfärdas med ”medelklassnormen”.

Biblioteksvärldens företrädare brukar hävda att biblioteken ska spegla hela samhället.

De anar nog inte hur rätt de har.

Lars Anders Johansson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *