Konstens frihet och rätten till försörjning

Publicerad i Hela Hälsingland 28 jul 2014

Man pratar om att konsten ska vara fri, men jag vill vara mindre fri, bara jag får mer pengar.

Så uttryckte sig spoken word-poeten och debattören Barakat Gebhrehawariat i en paneldiskussion jag deltog i på temat den beslagtagna konsten i samband med lanseringen av tidskriften 10-tals nummer med samma tema. Det var ett uttalande som vid första påseende kan verka ägnat att förvåna men som dessvärre har visat sig vara tämligen representativt för den nya kulturvänster som vuxit fram på senare år.

Den primära ståndpunkten tycks vara rätten att bli försörjd av andra. Oavsett om det finns någon efterfrågan på det som man skapar eller inte skall man kvoteras till försörjning antingen i kraft av sitt kön, sin hudfärg eller helt enkelt för att man själv anser att det som man skapar är omistligt och viktigt.

När ståuppkomikern och underhållningsentreprenören Mårten Andersson nyligen avbröt sitt samarbete med några kvinnliga ståuppkomiker för att de inte sålde några biljetter uppstod ett ramaskri på Twitter. Ståuppkomikerna hade rätt att uppträda, alldeles oavsett om någon ville se dem eller inte, tycktes man mena.

Det finns ett cirkelresonemang inom den offentligt försörjda kultursektorn som låter ungefär så här: 1) det offentligas uppgift är att stödja sådant som inte bär sig på marknaden, 2) Min konst bär sig inte på marknaden, 3) Det är således det offentligas uppgift att hålla mig försörjd. Att anledningen till att verksamheten inte bär sig på marknaden är att ingen är intresserad av det som man skapar, kanske för att det helt enkelt inte är tillräckligt bra, föresvävar aldrig dem som förfäktar denna ståndpunkt.

Den gamla kulturvänstern var i detta avseende hederligare. De betraktade det borgerliga samhället (som vid 70-talets inträde hade styrts av socialdemokratiska regeringar i fyra decennier, men det hör inte hit) med misstro och skapade därför sina egna plattformar utanför de offentliga kulturinstitutionerna. Den alternativa musikrörelse som uppstod runt Musiknätet Waxholm är ett exempel på denna inställning. Precis som sociologen Pierre Bourdieu har skildrat den radikala litteraturens framväxt i det sena artonhundratalets Frankrike var det den kommersiella marknaden som säkerställde den alternativa musikens frihet och oberoende.

Det finns kultur och det finns kulturpolitik. Jag gillar det ena. Så formulerade musikern och ståuppkomikern Ronny Eriksson denna inställning. Eriksson och hans band Euskefeurat har aldrig försörjts genom kulturbidrag utan tack vare att en entusiastisk publik velat betala frivilligt för deras skivor och framträdanden.

Punken, som slog igenom i Sverige i slutet av 70-talet, fortsatte i proggarnas spår och etablerade begreppet do it yourself (DIY). Man ville vara oberoende av både staten och kapitalet och arrangerade därför sina egna konserter, gav ut sina egna fanzines och startade sina egna skivbolag. Allt för att bevara den egna konstnärliga friheten och integriteten.

Den nya kulturvänstern verkar bekvämare. Det är köttgrytorna som lockar, oavsett om de tillhör staten eller kapitalet. När en av sponsorerna för festivalen Peace & Love i Borlänge drog sig ur på grund av att man bokat det omdebatterade bandet Kartellen valde dessa senare att gråta ut i pressen och beklaga sig över det odemokratiska i att ett företag inte ville förknippas med deras vänsterextrema våldsromantik (frontmannen i bandet är dömd för olaga hot mot politiker). En rad andra artister hemmahörande på vänsterkanten slöt upp och förklarade sin sympati med Kartellen och efter påtryckningar gav festivalen efter och bokade bandet på nytt.

Att vara fri kräver uppoffringar. Till exempel kanske man inte kan få alla sponsorer med sig, eller det offentliga etablissemanget om man är provocerande på riktigt. Den nya kulturvänstern tycks emellertid kräva att både få uppröra och provocera, men även kunna räkna med försörjning och att bli strukna medhårs i offentligheten. Så snart någon blir provocerad på allvar vill man inte vara med längre.

Olof Palme fick med sig en stor del av de mest högljudda kulturskaparna när han under sjuttiotalet kraftigt expanderade den offentliga kultursektorn och staten kunde erbjuda såväl arbetstillfällen som frikostiga bidrag till kulturskapare. Vissa lät sig nöja med detta, men för det flesta innebar detta en öppning för den långa marsch genom institutionerna som den västtyske studentledaren Rudi Dutschke hade talat om.

Genom att arbeta sig upp inom kultur- och medieinstitutionerna skulle den radikala vänstern tillskansa sig makt över tänkandet i samhället för att i förlängningen även påverka politiken. I dag, en dryg generation senare, är de framme. Många av dagens mediechefer, och uppburna kulturpersonligheter började sin karriär i den radikala sjuttiotalsvänstern. Radikalismen tycks dock ha avtagit med tiden, vilket inte minst avspeglas i attityden hos den nya unga generation som går i deras fotspår: Jag vill vara mindre fri, bara jag får mer pengar.

Lars Anders Johansson