Publicerad i Hela Hälsingland 12 feb 2015
När borgerligheten backar undan från kulturdebatten lämnar de fältet fritt för Sverigedemokraterna.
Precis som tidigare migrations- och integrationspolitiken riskerar kulturdebatten att bli nästa fält där Sverigedemokraterna skördar billiga segrar till följd av ett borgerligt vakuum.
Att utmana den svenska kulturdebatten är inte svårt. Där förut Expressens och Svenska Dagbladets kulturredaktioner utgjorde liberala respektive kulturkonservativa poler i det svenska kulturlandskapet, utgörs detta idag av ett spänningsfält mellan Aftonbladets traditionellt marxistiska vänster och Dagens Nyheters postmarxistiska identitetsvänster.
Den politiska borgerligheten uppstod en gång i världen som en ohelig allians mellan liberaler och konservativa som bilagt sina tvister i skuggan av ett större hot: deras holistiska samhällssyn ställdes i början av 1900-talet mot marxismens materialistiska samhällssyn. Marxisterna gjorde gällande att samhället utgjordes av ekonomiska faktorer, produktionsförhållandena och att det var om dessa som den grundläggande politiska kampen stod. Alla andra delar av samhället klumpades av Marx ihop till en ideologisk överbyggnad. Mot detta synsätt stod en borgerlighet som värnade det civila samhället från politikens ingrepp.
Under senare årtionden har borgerligheten kommit att i huvudsak ansluta sig till den materialistiska analysen, om än med andra slutsatser. Medan vänsterblocket har velat underkasta hela samhället politiken har borgerligheten istället velat låta marknadskrafterna råda på alla samhällsområden. Borgerligheten har därmed kommit att reducera sig till en intresseförening för skattebetalare.
Men väljarna nöjde sig inte med endast två alternativ. Under senare år har de partier gått framåt som adresserar andra problemkomplex än de som kan härledas ur de ekonomiska motsättningarna: miljöfrågor, identitetsfrågor, kultur. Det är inte för inte som vi har såväl ett miljöparti som ett feministiskt parti och ett nationalistparti i riksdagen, samtidigt som de traditionella höger- och vänsterpartierna backar.
På vänstersidan har man varit bättre på att fånga upp dessa vindar och även om man ofta hänfaller till den tröttsamma instrumentaliseringen av kulturlivet som är så vanlig bland socialister tar man åtminstone området på allvar. Inom borgerligheten och inte minst från näringslivshåll tycks man fortfarande övertygad om att det bara är de ekonomiska realiteterna som påverkar människors val. LO:s tidning Arbetet har en ambitiös kulturbevakning, men blotta tanken på en kulturredaktör på Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör är främmande.
Vart ska då de som söker andra svar än de som vänstern presenterar på kulturområdet vända sig? För nationalisterna i Sverigedemokraterna är kulturfrågorna lika självklara som de en gång var för liberaler och konservativa, men deras lösningar är lika identitetspolitiska som den nya vänsterns. Tar inte borgerligheten kulturdebatten på allvar riskerar vi att få en kulturell offentlighet som spänner mellan en identitetspolitisk vänster och en dito nationalistisk falang.