Jag debuterar som krönikör i fPlus, med en text om svensk kulturpolitik. De som tidigare gjort allt de kunnat för att politisera kulturlivet har plötsligt börjat tala om konstens frihet och principen om armslängds avstånd. Politisering av kulturen är tydligen inte lika roligt när någon annan vill dra i spakarna.
Sverigedemokraternas inträde på den kulturpolitiska scenen har inneburit ett brutalt uppvaknande för en sektor som har vant sig vid att ostört kunna driva sin egen agenda på skattebetalarnas bekostnad. Den aktivistiska kulturvänsterns plötsliga intresse för frågor som rör konstens frihet och principen om armslängds avstånd ger intryck av en vilja att försvara förgivettagna privilegier än att slå vakt om ädla principer.
När den SD-ledda kommunen Sölvesborg bestämde sig för att stoppa inköp av utmanande samtidskonst för skattebetalarnas pengar gick stora delar av kultursverige i taket. Politiker skulle inte lägga sig i kulturens innehåll. Kulturminister Amanda Lind (MP) kallade det kommunala beslutet för ”ett skräckexempel”.
Liknande reaktioner kom när Nacka kommun satte upp kriterier för den konst som skulle ingå i muralmålningsfestivalen Wall Street Nacka, där svenska och internationella muralmålare fick i uppdrag att utsmycka kommunala väggar runtom i kommunen. Bland kriterierna fanns att målningarna skulle ha en positiv känsla och att de inte fick innehålla text. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kommunen hotade den konstnärliga friheten, hette det. Till och med yttrandefriheten ansågs hotad.
Enligt tongivande delar av det svenska kulturlivet är konstnärlig frihet liktydigt med att få göra vad man vill med kommunal egendom för skattebetalarnas pengar. Det är en mycket skev definition av den konstnärliga friheten. Hotad på allvar hade den varit om kommunstyrelsens ordförande hade stövlat in hos ett privat konstgalleri, eller någon av målarnas ateljéer, och haft synpunkter på konsten. Men att kommunen har kriterier för de inköp som görs är inte att hota den konstnärliga friheten.
Den vänsterlutande delen av kultursektorns plötsliga intresse för konstnärlig frihet och oro för politisk inblandning ter sig särskilt ironisk eftersom politisering av kulturlivet varit vänstersidans modus operandi i över hundra år. Redan under den stora litterära strid som rasade på svenska kultursidor 1909-1910, som i efterhand benämnts som Strindbergsfejden, stämplades opolitiska författare och konstnärer som reaktionärer.
Den socialdemokratiska kulturpolitiken syftade redan från början till att styra kulturlivet i en önskvärd politisk inriktning. Inspirationen hämtade Arthur Engberg, den förste socialdemokratiske ecklesiastikministern, från konstnärspolitiken i Hitlers Tyskland. Att ta kontroll över kulturlivet är att ta kontroll över tanken. Man hade också synpunkter på det estetiska innehållet. Det infördes ett importförbud på ”dålig konst”, som upprätthölls in på 1950-talet.
Viljan att politisera kulturens innehåll bottnar i det synsätt som den socialistiske dramatikern Bertolt Brecht gav uttryck för i en parafras på Hamlet: ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den”. Konsten är ett medel för en politisk strävan, inte ett självändamål. Från mitten av 1970-talet har detta synsätt varit dominerande i den offentligt finansierade kultursektorn.
Från ett liberalt eller konservativt perspektiv är kulturlivet en av de samhällssfärer som i möjligaste mån skall skyddas från politisk inblandning. Länge bjöd också borgerligheten motstånd mot försöken att politisera den svenska kultursektorn. Så sent som på 1970-talet ansågs det i svenska kretsar råda en borgerlig hegemoni på kulturområdet.
Men det kollektiva minnet är kort. I dag tycks många, inklusive de verksamma i kultursektorn, ta den vänsterpolitiska dominansen i kulturlivet för given, trots att den endast har några årtionden på nacken. Att det gick så lätt att politisera de offentliga kulturinstitutionerna beror förstås på att borgerligheten bjöd ytterst litet motstånd.
Efter den stora kulturpolitiska omvälvningen 1974 kan man säga att borgerligheten kastade in handduken. Vad det beror på kan man spekulera i. En tänkbar förklaring är att det fanns andra frågor högre upp på den politiska agendan, som att Socialdemokraterna vid samma tid försökte socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder.
Efter millennieskiftet har den socialdemokratiska kulturpolitiken mist sin styrfart. Det tydligaste tecknet på detta är att partiet som utformat den svenska kulturpolitiken förhandlade bort Kulturdepartementet till Miljöpartiet. Detta parti har å andra sidan tagit sig an kultursektorn med liv och lust och implementerat sin identitetspolitiska agenda.
Något direkt motstånd från borgerligt håll har inte kommer heller denna gång. Under de åtta år med moderat kulturminister som föregick Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet stärkte rentav de identitetspolitiska aktivisterna sitt grepp om kulturinstitutionerna. I ljuset av Miljöpartiets omfattande politiska klåfingrighet på kulturområdet är det svårt att ta Lind på allvar när hon ondgör sig över SD-ledningen i Sölvesborg.
I dag förs den kulturpolitiska debatten mellan två identitetspolitiska läger. Socialdemokraterna och de borgerliga är akterseglade av identitetsaktivister i Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Genom att inte utmana den radikala aktivismen i kultursektorn har borgerligheten serverat Sverigedemokraterna ännu ett politikområde på ett bräde.
Debatten om armlängds avstånd och oberoende kulturinstitutioner sätter fingret på den offentligt finansierade kulturens olösliga dilemma: ett fritt kulturliv måste stå fritt från politisk styrning, men offentligt finansierad verksamhet måste kunna ställas till svars av väljarna genom deras folkvalda representanter.
Den kulturpolitiska striden mellan identitetsvänstern och nationalisterna visar också faran med att ge politiken för mycket inflytande över civilsamhället. De tvångsmedel du själv använder i dag kan imorgon hamna i din motståndares händer.