Publicerad i Hela Hälsingland 4 aug 2014
När de moderna välfärdsstaterna växte fram i Västeuropa efter andra världskrigets slut lades också grunden för kulturpolitiken. Det var dock inte utan betänkligheter som man expanderade det offentligas åtaganden på kulturens område.
Den entusiasm inför politiska ingripanden i människolivets samtliga sfärer som präglat 1930-talets tänkande hade fått sig en rejäl törn. De totalitära samhällsexperimenten avskräckte.
I såväl Nazityskland som Sovjetunionen hade kulturpolitiken en framträdande ställning, vilket inspirerade politiska ledare också i Sverige. Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per-Albin Hanssons regering och en av pionjärerna inom svensk kulturpolitik, sneglade helt uppenbart söderut när han lade grunden för det svenska kulturpolitiska systemet. Det institutionella system som inrättades på Engbergs initiativ, med bland annat kulturrådet, statens konstråd och konstnärernas riksorganisation (KRO) som betydelsefulla inslag, är uppenbara parallell till Jospeh Goebbles reichskulturkammer.
Också den elitistiska konstsynen erinrade om de tyska förebilderna. I Tyskland visades konst som inte var godkänd av makten upp på speciella utställningar för entartete kunst (degenererad konst) och hånades. I Sverige infördes importförbud för dålig konst, allt för den påbjudna smakens skull. Genom KRO och Statens konstråd upphöjdes ett antal av den politiska överheten konstnärer till att ha tolkningsföreträde och avgöra vilka av deras kollegor som skulle få stipendier och offentliga uppdrag.
Efter kriget svalnade entusiasmen för de totalitära diktaturerna betänkligt, men den institutionella strukturen bestod. För att förebygga att historien upprepade sig formulerade den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, ordförande för det nyinrättade Arts Council, principen om armslängds avstånd mellan politiken och de offentligt finansierade kulturinstitutionerna.
Principen fick vida spridning också utanför England och betraktas i dag som ett av de bärande fundamenten också inom den svenska kulturpolitiken. Den politiker som inte bedyrar sin trohet till principen om armslängds avstånd har snabbt diskvalificerat sig från den kulturpolitiska diskussionen.
Men principen om armslängds avstånd är inte oproblematisk. För det första kommer det inte åt det problem som den adresserar. Det är fortfarande politiker som beslutar om vilka institutioner som skall finansieras och hur stora anslagen skall vara och även om det inte öppnar för direkt ministerstyre vet alla institutionschefer till syvende och sidst att det är den politiska makten som beslutar om verksamhetens framtid.
För det andra måste man ställa sig frågan för vems skull man bedriver kulturpolitik. Principen om armslängds avstånd har inte sällan reducerats till ett argument för dem som vill bedriva sin konstnärliga verksamhet ostört på andras bekostnad. Som om de skattebetalare som finansierar verksamheten inte ska ha någon som helst rätt att ställa krav på verksamheten.
Allra tydligast blir detta i det fall man motsätter sig all form av uppföljning och utvärdering av verksamheten eftersom man inte kan mäta det omätbara. Pengarna skall rulla in, utan krav på motprestation.
I förlängningen riskerar detta förhållningssätt att undergräva den skattebetalande allmänhetens förtroende för det offentligt finansierade kulturlivet. Detta måste, liksom all annan offentlig verksamhet, visa att det är relevant.
Välfärdens resurser är inte obegränsade och det räcker inte med blomsterspråk om kulturens betydelse för samhället om man skall motivera varför medel som kunde gå till vård, skola och omsorg i stället läggs på en fri teatergrupp. Om man tycker att kultur är en omistlig del av välfärden måste man kunna motivera det med sakliga argument.
I och med regionaliseringen av kulturpolitiken, den så kallade Kultursamverkansmodellen, oroar sig många för att lokala och regionala politiker skall komma att lägga sig i mer i kulturlivet. Det är en befogad oro – den kulturella kompetensen bland regionala makthavare är stundtals låg – men ingenting man hanterar genom att marginalisera sig mer och mer.
Principen om armslängds avstånd kan bara fungera om det offentligt finansierade kulturlivet förmår hålla sig relevant, inte för politikerna för då är vi illa ute, men för medborgarna som i slutändan både är dess finansiärer, uppdragsgivare och mål.
Den politiskt finansierade kulturen kan aldrig vara helt fri eftersom den lever på nåder av den politiska makten, men genom principen om armslängds avstånd kan den uppnå en relativ grad av frihet och handlingsutrymme, men det är en frihet som vilar på medborgarnas förtroende.
Lars Anders Johansson