Publicerad i Smedjan 4 december 2018
Konst för daggmaskar och skalbaggar. Det har den statliga myndigheten Kulturbryggan just beviljat en miljon av skattebetalarnas pengar till. Det är bara ett i raden av politiserade nonsensprojekt inom ramen för den statliga kulturbyråkratin. Både kulturlivet och skattebetalarna står som förlorare.
Även den som är för skattefinansiering av kultur, eller kanske särskilt den som är för skattefinansiering av kultur, borde ha ett intresse av att se till att kulturpengarna inte slösas bort på trams.
För fyra år sedan tyckte den statliga myndigheten Kulturbryggan, som då sorterade direkt under Kulturdepartementet, att det var en god idé att lägga drygt 100 000 skattekronor på konstnären Frida Klingbergs projekt ”Bastu för arbetslösa”. Klingberg blev känd för en bredare allmänhet när hon några år dessförinnan lanserade ett projekt som syftade till att rädda flatlusen från utrotning. På sin hemsida presenterar hon ”Bastu för arbetslösa”:
Bastu för arbetslösa är ett projekt som intar bastun; ett rum för avkoppling, svett och kroppslig utmattning, men också en mötesplats för förtrogna samtal och hemliga affärsuppgörelser. Planen är att fem gånger anställa fyra arbetslösa personer för att tillsammans med dem, i stunden anställda, svettas och samtala om personliga erfarenheter och kunskaper om samhället utifrån positionen ”att vara arbetslös”.
Nu kan man naturligtvis invända att drygt 100 000 kronor är lite i ljuset av den totala kulturbudgetens storlek, men projektet är bara ett av tusentals projekt i kategorin ”blankettkonst”, det vill säga konst som tillkommit i syfte att tillfredsställa de bidragsbeviljande kulturbyråkraternas önskemål, genom att lyhört anpassa sina ansökningar till de rådande ideologiska trenderna och de senaste politiska modeorden. Det är konst som skapas för ansökningsblanketter, redovisas på utvärderingsblanketter och som sällan eller aldrig kommer den betalande allmänheten till del.
Att denna typ av låtsasprojekt kan fortgå år ut och år in, samtidigt som många hårt arbetande musiker, tonsättare, författare, dramatiker, skådespelare och andra kulturskapare som inte vill anpassa sig till de kulturbyråkratiska trenderna sällan eller aldrig når fram till de offentliga köttgrytorna, beror sannolikt på det monumentala ointresse för kulturpolitiska frågor som råder i såväl den politiska som den mediala sfären. Trots att kulturredaktionerna numera tycks ägna sig mer åt politisk opinionsbildning än åt kulturjournalistik verkar intresset för kulturpolitik så gott som obefintligt.
Kulturbryggan har beviljat mer än en miljon kronor i projektstöd till Konsthall Norra Kvarken i Nordmaling söder om Umeå till ett projekt där konstnärer ska göra konst för daggmaskar och andra småkryp.
När Moderata ungdomsförbundet häromveckan tog ställning för att avskaffa allt statligt stöd till kulturen var det många kulturintresserade som blev upprörda. Men frågan är om de inte skulle bli mer upprörda om de satte sig in i vad stora delar av de statliga kulturpengarna faktiskt går till, dels i form av en ständigt svällande byråkratisk överbyggnad, dels i form av politiserade nonsensprojekt.
Kulturbryggan har nu flyttats till Konstnärsnämnden, men benägenheten att lägga skattebetalarnas pengar på tveksamma projekt tycks vara konstant. På myndighetens hemsida kan man läsa att Kulturbryggan har beviljat mer än en miljon kronor i projektstöd till Konsthall Norra Kvarken i Nordmaling söder om Umeå till ett projekt där konstnärer ska göra konst för daggmaskar och andra småkryp. Ni läste rätt. Daggmaskarna är alltså den tänkta publiken för projektet. Så här presenterar Kulturbryggan det hela på sin hemsida:
En annan projektägare är Konsthall Norra Kvarken i Nordmaling som beviljades 1 030 000 kr i projektbidrag för projektet Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar. Här är naturens mindre invånare – som projekttiteln antyder – inte de avbildade, utan mottagare av konsten.
Projektet ska bjuda in fyra konstnärer med uppgift att göra konst där dessa livsformer är mottagare och mål för den konstnärliga insatsen. Fråga sig vad som är stort och vad som är litet, vad som är upp och vad som är ned, vad som är gult eller blått. Här måste man också fråga sig, inte bara vad konst är, utan om konst finns överhuvudtaget.
Samtidigt som många hårt arbetande kulturutövare sliter för att få budgeten att gå ihop, beviljar cyniska kulturbyråkrater miljonbelopp till nonsensprojekt bara för att projektbeskrivningen var så bisarr att den förmådde väcka uppmärksamhet bland bidragsansökningarna.
Både kultursektorn och skattebetalarna står som förlorare när charlataner och bidragsentreprenörer skor sig på de offentliga systemen. På lång sikt undergräver dock kulturbyråkratin sin egen existens om den fortsätter att bevilja stöd till låtsasprojekt. För varje gång kommer det nämligen att bli allt svårare att påstå att detta är ett ansvarsfullt handhavande av de offentliga resurserna.
Lars Anders Johansson