Vad är kulturpolitik?

Publicerad i Hela Hälsingland 13 jul 2014

Vi tar ofta kulturpolitikbegreppet för givet. Självklart skall landet ha en kulturminister som basar över ett kulturdepartement, för så har det alltid varit. Eller kanske inte.

Det var först med Carl Bildts regering i början av nittiotalet som Sverige fick ett separat kulturdepartement. Tidigare hade kulturministrarna antingen varit kombinerat kultur- och utbildningsminister (ännu längre tillbaka ecklesiastikministrar), eller konsultativa statsråd utan reell makt.

Kulturpolitik som separat politikområde är också det en sentida företeelse. Strikt räknat har den bara fyra årtionden på nacken eftersom den typ av politiskt sakområde som vi idag betraktar som synonymt med kulturpolitik grundlades på sjuttiotalet. Med den stora reformen 74 fick kulturpolitiken den utformning som den mer eller mindre oförändrad haft sedan dess.

Den moderna kulturpolitikens föregångare uppstod emellertid fyrtio år tidigare i form av trettiotalets konstnärspolitik. Med modernismens genombrott och den sociala ingenjörskonstens övertro på politikens möjligheter att lägga livet till rätta föddes idéer om en offensiv politik också på konstens område. Längst gick man i de fascistiska och kommunistiska staterna men även fredliga och demokratiska länder som Sverige var inte sena att ta efter. Det var dock först i och med efterkrigstidens ekonomiska uppsving som staten fick de resurser som krävdes för att kunna genomdriva omfattande politiska insatser på kulturens område.

Man brukar anakronistiskt hävda att kulturpolitikens rötter sträcker sig långt tillbaka i historien. Allt ifrån Gustaf III:s stöd till operan och Dramaten till furstarna Medicis mecenatskap i Florens brukar buntas ihop utifrån vår tids definition av kulturpolitik. Men det är just att applicera dagens föreställningar på historien.

Som idéhistorikern My Klockar Linder visar i en färsk avhandling från Uppsala universitet började man inte tala om kulturpolitik i dagens tappning förrän under efterkrigstiden. Före andra världskriget syftade begreppet snarare på vad som i dag kallas för utrikespolitik, eller geopolitik och dess mål var att främja den egna kulturen på den internationella arenan. Denna användning av begreppet blev dock snabbt impopulär efter andra världskrigets slut.

När man lyssnar på den kulturpolitiska debatten i dag får man lätt intrycket att kulturlivet står och faller med kulturpolitiken. Som om det inte funnits någon kultur innan kulturpolitiken. Men tanken att politiken skulle ha ett särskilt ansvar för kulturlivet är en sentida föreställning.

Visst har kungar och furstehus i alla tider gynnat konstnärer och musikanter, poeter och skådespelare men då för att det gynnat dem själva i ett eller annat avseende. Det lilla fattiga tyska furstendömet Weimar lyckades till exempel göra sig bemärkt under 1700- och 1800-talen genom att knyta till sig storheter som Goethe. På samma sätt använde stormaktstidens kungar i Sverige kulturen för att skänka glans åt den karga militärstaten i norr och Gustaf III gick ännu längre i sin strävan att inrama sitt envälde i en air av kontinental bildning och förfining.

Kultur i olika former har i alla tider använts av politiken som ett medel, på grund av den makt och det inflytande som de konstnärliga uttrycken medför om de hanteras på rätt sätt. Detta vet alla diktatorer som därför som första åtgärd ser till att ta kontroll över kulturlivet. Kulturlivet är en mäktig fiende.

I ljuset av detta är det märkligt att dagens kulturpolitik ofta motiveras med påståenden om att kulturen skulle gå under utan politiskt stöd. Som om människors dragning till estetiken, deras längtan efter att uttrycka sig, att skapa och att ifrågasätta skulle vara en produkt av de politiska systemen snarare än tvärtom.

Vad vi i dag känner som kulturpolitik berör i själva verket en liten del av det egentliga kulturlivet. Merparten av kulturutövarna och – konsumenterna berörs inte av de kulturpolitiska systemen. Det politiska sakområde som hanteras av kulturdepartementet får mer och mer karaktären av en angelägenhet för de närmast sörjande, en skapelse av politiken och i stor utsträckning för politiken. Kanske kommer kulturpolitik som koncept att vara lika okänt om hundra år som det var för hundra år sedan. Kulturlivet kommer dock med all säkerhet att leva och frodas så länge det finns människor.

Lars Anders Johansson