Publicerad i Hela Hälsingland 21 nov 2014
Latinet och grekiskan äro icke endast tomma och döda språk. De äro nycklar till vår kulturs innersta egenart.
De äro uttrycksmedlen för den antika anda, som alltid bevisat sig som den stora förnyaren i kulturens historia. All verklig humanistisk bildning vilar på klassisk grund.
Orden är Arthur Engbergs i en artikel i Arbetet från 1904. Den unge radikale skribenten skulle sedermera bli ecklesiastikminister i Per Albin Hansons regering på 30-talet, men fortsätta att förfäkta det klassiska bildningsidealet. Ett ideal som arbetarrörelsen har övergivit idag.
Det humanistiska bildningsidealet löper som en röd tråd genom vad som brukar kallas för den västerländska civilisationen. Ända sedan romartiden har den präglats av vetskapen om att vi måste blicka bakåt för att förstå vår samtid och att vi måste föra vidare det bästa från det förflutna och vår egen tid till kommande generationer för att denna civilisation skall bestå.
Under 1800-talet skulle det humanistiska bildningsidealet komma att få en särskilt stark ställning vilket påverkade utformningen av det Humboldtska universitetsidealet och folkbildningsrörelserna. Bildning var inte längre ett eftersträvansvärt ideal bara för de ekonomiska och sociala eliterna utan för hela befolkningen.
Med modernismen kom de tidigare idealen att ifrågasättas. Ingenjörskonst, både teknisk och social, skulle ersätta det individuella självförverkligandet. Den brittiske filosofen Roger Scruton har beskrivit modernismen som den europeiska högkulturens sista försök att rädda sig själv undan masskulturen. Genom att anta mer svårtillgängliga estetiska uttryck försökte konstnärerna och tonsättarna att undgå massans vulgarisering. Modernisterna lyckades, åtminstone för en generation, eftersom de själva var skolade i den humanistiska bildningstraditionen. Deras efterföljare och epigoner skulle dock bara ha modernismen att falla tillbaka på.
Denna historielöshet har skapat en relativistisk kultursyn där ingenting får anses vara bättre eller sämre än någonting annat. Den som förespråkar ett traditionellt bildningsideal beskylls för att vara elitist. Kulturrelativisterna underbygger sitt bildningsförakt med en bukett av postmoderna teoribildningar vars gemensamma nämnare är att de dekonstruerar kunskapsbyggen från det förflutna utan att placera något i dess ställe.
I politiken är bildningsföraktet legio. På vänstersidan betraktas de humanistiska universitetsutbildningarna som arbetsmarknadspolitiska åtgärder och inom borgerligheten anses de av många som onödiga och samhällsekonomiskt onyttiga. När Svenskt Näringsliv 2012 presenterade ett förslag om att försvåra för humanister vid universiteten just av denna anledning var det ett eko av Olof Palme i UKAS-debatten 1968. Ledorden var anställningsbarhet, arbetsmarknadsanpassning och hög genomströmningshastighet.
Den som lyssnar till den dagspolitiska debatten får intrycket att bildningsidealet är daterat, att gamla tiders litteratur och kunskaper inte har något relevant att säga oss idag. Den nya regeringens ideologiska attack mot humanismen med aviserade nedläggningar av medelhavsinstituten, terminologicentrum och svenskundervisningen i utlandet är ett led i den bildningsfientliga trenden, likaså beslutet att slå samman kulturpolitiken med demokratipolitiken.
I den digitala verkligheten med omedelbar tillgång till ett i princip obegränsat informationsutbud är behovet av en gedigen bildningsgrund större än någonsin. Det behövs en ny bildningsrörelse i Sverige, som vågar utmana den instrumentella kunskapssynen både till höger och vänster och placera människan i hennes historiska och kulturella sammanhang.
Lars Anders Johansson