Jag kommenterar Myndigheten för kulturanalys senaste rapport ”Så fri är konsten” i Kompass magasin:
Den svenska kulturpolitiken är full av målkonflikter. Principen om armslängds avstånd krockar med medborgarnas rätt att utkräva ansvar från offentligt finansierad verksamhet. Målsättningen att värna om konstens frihet rimmar illa med alla de kravställningar om anpassningar till värdegrunden som präglar den offentliga kulturpolitiken.
Slutsatserna i den senaste rapporten från Myndigheten för kulturanalys, Så fri är konsten kommer inte som någon överraskning för oss som följt svensk kulturpolitik på nära håll under en längre tid. Den politiska styrningen av kulturens innehåll har ökat, både inifrån myndigheterna och sedan Miljöpartiet tog över kulturdepartementet också från den politiska nivån.
Den offentligt finansierade kultursektorn har blivit föremål för påtryckningar om att främja olika typer av perspektiv som anses ligga i tiden. Denna kravställning på anpassning till den moderiktiga värdegrunden rimmar illa med de övergripande styrdokumentens högtflygande formuleringar om att värna konstens frihet. Men det beror på att den svenska kulturpolitiken vilar på en olöslig målkonflikt som är inbyggd i det kulturpolitiska systemet.
Det har under det senaste decenniet blivit allt vanligare i den svenska kulturpolitiska debatten att tala om principen om armlängds avstånd. Begreppet har varit känt sedan tidigare, men använts ytterst sparsamt. Som av en händelse har den ökade frekvensen av användning av armlängds avståndsbegreppet sammanfallit med att mer kritik riktats mot de offentliga kulturinstitutionerna, ofta för politisering.
Principen om armlängds avstånd, som myntades i Storbritannien efter det andra världskriget för att skydda den offentliga kulturverksamheten från politisk påverkan, har i Sverige kommit att användas för att försvara politiserade kulturmyndigheter från kritik. Politiseringen av den svenska kultursektorn, som sedan 1974 är inbyggd i själva den politiska infrastrukturen.
1974 års kulturpolitiska reform var inte frågan om någon opolitisk omläggning av den kulturpolitiska infrastrukturen, utan i högsta grad en offensiv i det radikala kulturkrig som bedrivits från vänster sedan mitten av 1960-talet. Att socialdemokratin valde att göra gemensam sak med den radikala vänstern och dessutom bemannade de nya institutionerna i den hastigt expanderande offentliga kultursektorn med dess aktivister, gjorde att tyngdpunkten i kulturlivet försköts vänsterut. Dessutom cementerades den radikala vänsterrörelsens uppfattningar i den offentligt finansierade kultursektorn även efter att vänstervinden blåst över i det omgivande samhället.
Politiseringen av den offentligt finansierade kultursektorn har således nästan ett halvsekel på nacken och kommer i hög grad från institutionerna själva. Att makthavarna i kultursektorn hyst åsikter som under lång tid sammanfallit med den politiska makten har gjort att principen om armlängds avstånd inte har ansetts särskilt relevant eller intressant.
Politiseringen av den offentligt finansierade kulturen i Sverige var möjlig delvis för att borgerligheten under lång tid visat ett närmast demonstrativt ointresse för kultur i allmänhet och kulturpolitik i synnerhet. Så har det inte alltid varit. Det kan vara värt att komma ihåg att 1960-talets vänsterrörelse reagerade mot vad den uppfattade som en ”borgerlig hegemoni” i kulturlivet. Så sent som på 1970-talet uppfattades såväl den kommersiella kulturen som de högkulturella institutionerna ha en borgerlig slagsida (här bör man ta i beaktande att från denna yttervänsterståndpunkt räknades även opolitisk kultur som ”borgerlig”). Vänsterdominans i kultursektorn är alltså ett ganska nytt påfund.
Den stora kulturpolitiska omläggningen 1974 föregicks av intensiva kulturpolitiska debatter, där framför allt högern protesterade mot vad den på samma gång uppfattade som en vänsterradikal omläggning av kulturpolitiken och en provinsiell inkrökthet. Högern ville istället betona den svenska kulturens del i ett vidare, västerländsk kulturellt sammanhang.
Efter reformen 1974 tystnade emellertid kritiken från borgerligheten och sedan dess har den kulturpolitiska debatten gått på sparlåga. Under åtta år av alliansregering genomfördes visserligen en ambitiös genomlysning av kulturpolitiken i form av en ny kulturutredning, men någon egentlig omläggning av det kulturpolitiska systemet skedde aldrig.
Det svenska kulturpolitiska systemet efter 1974 skiljer sig markant från det som rådde i Storbritannien efter det andra världskriget då nationalekonomen John Maynard Keynes myntade principen om armlängds avstånd. Den brittiska kulturpolitiken vilade sedan lång tid tillbaka på en liberal, eller kanske snarare liberalkonservativ grund. Staten hade ett fåtal stora kulturinstitutioner som skulle fungera som något slags kvalitetsgaranter, medan det övriga kulturlivet i samhället skulle lämnas i fred från politikens klåfingrar.
Idén att staten har ett slags helhetsansvar för kulturlivet och genom bidragsfinansiering skall säkerställa sådana svårfångade företeelser som konstens frihet är på samma gång megaloman och motsägelsefull. Från ett anglosaxiskt liberalt perspektiv innebär konstens frihet att konsten ska skyddas från politisk påverkan, och stå fri och oberoende. Principen om armlängds avstånd infördes för att det brittiska kulturrådet skulle kunna finansiera delar av kulturlivet med offentliga medel, utan att styra kulturens innehåll.
I Sverige hade Gustav III liknande idéer när han inrättade de kungliga akademierna, som på sitt sätt befann sig på armlängds avstånd från den enväldiga kungamakten. I den svenska kulturpolitiken av i dag berömmer sig staten både om att vara garanten för konstens frihet och samtidigt kravställa att den konst som finansieras med offentliga medel tillmötesgår en lång rad mer eller mindre uttalade politiska krav.
Statlig bidragsfinansiering kan aldrig vara en garant för konstens frihet. Det offentliga kulturstödet kommer alltid att villkoras, eftersom det inte är oändligt. Det en stat kan göra för att säkerställa konstens frihet är att tillse att ingen censureras eller hindras från att utöva sitt konstnärsskap. Däremot innebär inte konstens frihet att konstnärer har rätt att bli försörjda av det offentliga för att utöva sin konst.
Två vanliga misstag i den svenska kulturpolitiska debatten är dels att den utgår från att det svenska sättet att bedriva kulturpolitik är det enda möjliga och dels att kulturlivet är detsamma som den politiskt styrda och finansierade kultursektorn. Så är det dessvärre inte. Det finns en rad olika kulturpolitiska system, som är bättre eller sämre lämpade för att värna konstens frihet. För dessa system redogör jag i min bok Att dansa efter maktens pipa från 2017.
Konstens frihet står inte och faller med den offentliga kulturfinansieringen. Så länge inte staten går in och censurerar andra kulturella uttryck är konsten fri även i ett samhälle där den offentligt finansierade kulturen har en politisk slagsida. Däremot är det inte rimligt att politiska aktivister ska kunna använda sig av de offentliga kulturinstitutionerna och skattepengar öronmärkta för kultur, för att sedan kunna gömma sig bakom principen om armlängds avstånd när de får kritik.
Någon armlängds avstånd finns nämligen inte. När politiskt tillsatta tjänstemän delar ut politiskt fastställda kulturpengar utifrån politiskt fastslagna budgetar till den som lever upp till den politiskt formulerade värdegrunden är det snarare armkroks avstånd som gäller, för att låna ett uttryck från dramatikern Stina Oscarson.
Principen om armlängds avstånd är dessutom svår att förena med demokratin. För även om konsten mår bäst av att stå fri från politisk påverkan har medborgarna rätt att ställa krav på den verksamhet som bedrivs i offentlig sektor. Här ligger en av de olösliga målkonflikterna med principen om armlängds avstånd.
Staten ska inte, och kan inte, ha ett helhetsansvar för kulturlivet. Låt oss vara öppna med att de statligt finansierade kulturinstitutionerna ansvarar mot sina ägare: medborgarna via deras valda företrädare. Men låt oss också vara öppna med att staten bara är en kulturmecenat bland andra.
För den som på allvar värnar om konstens frihet är det rimliga att verka för en mångfald av finansieringskällor, med olika huvudmän. Det är först genom institutionell konkurrens som kulturutövarna har en verklig chans att verka fritt och oberoende.