Marknadsekonomi förutsättningen för ett fritt kulturliv

Det var först i och med kapitalismens genombrott som tanken på ett fritt och oberoende kulturliv i opposition mot den politiska makten fick fäste. De kulturutövare som oroar sig över den politiska klåfingrigheten hos konservativa regeringar i Polen och Ungern borde hylla marknadsekonomin, inte förkasta den. Jag skriver i fPlus om sambandet mellan marknadsekonomi och ett fritt kulturliv.

Tanken på ett fritt och oberoende kulturliv som kan kritisera och häckla den politiska makten är en förhållandevis sentida företeelse. Under större delen av mänsklighetens historia har konstens utövare befunnit sig i maktens närhet och i dess tjänst. Det var framförallt vid furstarnas hov och vid helgedomarna som man återfann de konstutövare som i dag skulle beskrivas som kulturarbetare.

Dagens kulturutövares självbild av att företräda en fri kraft i opposition mot makten är en direkt konsekvens av kapitalismen och den separation mellan den politiska och ekonomiska makten som följde på den industriella revolutionen. Det var först när det uppstod en marknad för kultur och en tillräckligt stor och köpstark publik som kulturutövarna kunde frigöra sig från sitt beroende av den politiska makten.

När Émile Zola riktade sin anklagelseakt mot den franske presidenten 1898 i den så kallade Dreyfusaffären gjorde han det utifrån den oberoende plattform som han byggt upp genom ett framgångsrikt författarskap. Genom försäljningsframgångar kunde författare skapa sig ett ekonomiskt oberoende som gjorde dem till en politisk maktfaktor.

Idén om konstnären som ett individualistiskt geni hade slagit igenom med romantiken under det tidiga 1800-talet, men det var först i och med industrialiseringen som den skulle kunna komma att förverkligas på allvar. Med det växande borgerskapet och en allt rikare industrialistklass uppstod både en massmarknad för kultur och en helt ny kategori kulturmecenater. Kulturens finansiering breddades från att i huvudsak ha inskränkt sig till furstehoven och kyrkan till en mångfald av individer och institutioner.

Med den institutionella konkurrensen inom kulturfinansieringen uppstod en aldrig tidigare skådad frihet för kulturens utövare. I den epokgörande boken Konstens regler har sociologen Pierre Bourdieu skildrat hur kulturlivet växer fram som en egen sektor i samhället under denna period, med sina egna normsystem och spelregler. Mellan kultursektorn och den nya ekonomiska eliten sker ett utbyte mellan vad Bourdieu kallar kulturellt och ekonomiskt kapital.

Det är först i och med den frihet som den institutionella konkurrensen skapar som det uppstår en klass av fria intellektuella som likt Zola kan delta i samhällsdebatten, utan anknytning till makten eller mäktiga särintressen. Likväl har stora delar av kulturlivet ägnat en betydande del av efterkrigstiden åt att bekämpa förutsättningarna för denna frihet.

”Att motverka kommersialismens negativa verkningar” lyder en omdebatterad punkt i de kulturpolitiska mål som slogs fast i samband med att den nya kulturpolitiken röstades igenom 1974. I den socialistiska retoriken har det framställts som att statens uppgift att befria kulturen från marknadsekonomins bojor, när det i själva verket har förhållit sig tvärtom.

En del i förklaringen till att så många kulturutövare varit mottagliga för denna typ av argumentation som syftat till att såga av den gren de själva sitter på, står att finna i kulturlivets egna värdehierarkier. Det kulturella kapitalet och det ekonomiska kapitalet befinner sig enligt Bourdieu i ett slags motsatsförhållande. Således har de konstarter som är minst kommersiellt gångbara, som lyriken, ansetts ha ett högre kulturellt värde än de kommersiellt gångbara, som teatern (eller i våra dagar tv-serierna).

Under det sena 1800-talet var det möjligt att lyckas väl enligt båda dessa parametrar, vilket en författare som Zola utgjorde ett bevis för. I Sverige tillhörde konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn den finkulturella eliten samtidigt som de också skördade kommersiella framgångar. Den författargeneration som brukar kallas nittiotalisterna, med namn som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, var förmodligen den sista där hög kulturell status och bred folklig popularitet sammanföll i någorlunda grad. Kulturell och ekonomisk frihet skapade kulturell och ekonomisk blomstring.

Under den modernistiska epoken skulle klyftan mellan finkultur och populärkultur vidgas. I takt med att färre intresserade sig för den allt mer svårtillgängliga finkulturen blev det också svårare att hitta dem som var beredda att betala för dem. För de kulturutövare vars konst varken intresserade en bredare publik eller mecenater blev det lockande att vända sig till den politiska makten för finansiering.

Den statliga kulturfinansieringen blev ett led i det politiska projektet att göra Sverige till världens modernaste land, vilket var en del i folkhemsbygget. För kulturlivets del innebar det en återgång till den situation som rådde före det frihetsfönster som öppnats i och med marknadsekonomin och den industriella revolutionen. Istället för ett fritt utbyte mellan kulturutövare, publik och mecenater, uppstod ett ensidigt beroende av den politiska makten. En mångfald av finansieringskällor byttes mot en. På så sätt gick också finkulturen från att skänka status (kulturellt kapital) åt mecenater, till att producera ideologi åt makten.

Det självständiga fält som Bourdieu beskrev skulle successivt ersättas av institutioner för ideologiproduktion åt den offentliga sektorn. De fria intellektuella återgick till att bli beroende av den politiska makten. Detta fenomen har uppmärksammats av de rörelser i samtiden som brukar beskrivas som populistisk och som därför föresatt sig att utmana den politiska dominansen i kultursektorn.

Jag har tidigare skrivit i fPlus om hur Sverigedemokraterna börjat ta plats i den kulturpolitiska debatten. I länder som Polen och Ungern har konservativa och auktoritära regeringar vidtagit mått och steg för att sätta sin prägel på den offentligt finansierade kulturlivet, vilket väckt upprörda reaktioner i svenska medier.

De kulturutövare som oroar sig för politisk klåfingrighet från konservativt håll borde dock se att det är marknadsekonomin, inte politiken, som är deras bästa skydd. USA, där Trumps möjligheter att påverka kultursektorn är ytterst begränsade (även om han hotat att skära i stödet till NEA, motsvarigheten till vårt kulturråd) borde vara förebilden, inte Sverige.

Kapitalismen skapar inte högkultur, men den leder till den mångfald av finansieringskällor som är en förutsättning för konstens frihet. Först genom verklig institutionell konkurrens på kulturområdet kan en verkligt fri och oberoende kultursektor uppstå.