Publicerad i Hela Hälsingland 10 aug 2014
Behöver vi någon kulturpolitik i framtiden? För hundra år sedan betraktade ingen kulturlivet som en statlig angelägenhet. Visst drev staten kulturinstitutioner – arvet från Gustav III:s dagar vilade tungt på efterkommande makthavares axlar – men det var av prestigeskäl, för att skänka tyngd och glans åt staten och nationen. Någon politik för kulturlivets skull bedrevs inte.
Kulturen hörde civilsamhället till och det var i industrialismens spår, när tillräckligt många privatpersoner blivit tillräckligt rika, som det verkliga kulturella uppsvinget skedde i Sverige. Runt förra sekelskiftet blomstrade måleriet, teatern, musiken och litteraturen tack vare marknad och mecenatskap. En rad stora kulturinstitutioner, som Skansen och Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, grundlades tack vare privata donationer. Denna storhetstid ebbade ut under 1930-talet, samtidigt som politiken började expandera sina åtaganden på den kulturella arenan.
Föreställningen om att kulturlivet i första hand skulle vara en angelägenhet för den offentliga sektorn växte fram under 70-talet och gick då i linje med den övriga tidsandan. Per-Albins folkhem och Erlanders starka samhälle hade vid det laget ersatts av Palmes demokratiska socialism, enligt vilken det inte tycktes finnas någon gräns för politikens inblandning i människors liv. Kulmen kom med löntagarfondsstriden i början av 80-talet, då LO med socialdemokraternas benägna bistånd försökte socialisera det svenska näringslivet. Det blev vändpunkten och under de följande årtiondena skulle de socialistiska reformerna rullas tillbaka en efter en, först av regeringen Bildt, sedan av regeringarna Persson och Reinfeldt.
Men medan svenskarna befriats från såväl apoteksmonopol som löntagarfonder lever 70-talsandan alltjämt kvar inom kulturpolitiken. Det ramverk som lades fast då består alltjämt och den som dristar sig till att ifrågasätta detsamma möts av en proteststorm som saknar motstycke från andra politikområden. Alliansens avskaffande av det synnerligen sjuttiotalsmässiga kulturpolitiska målet om att motverka kommersialismens negativa verkningar betraktades närmast som ett helgerån.
Att sjuttiotalets kulturpolitik försvaras med sådan frenesi har förmodligen samband med att kulturpolitik som koncept i sig är ett barn av sjuttiotalsandan. Medan andra politikområden hade en äldre tradition att falla tillbaka på när man vaknat upp ur sjuttiotalsradikalismens rus saknades en sådan på kulturpolitikens område (om man inte räknar dit 30-talets konstpolitik med dess synnerligen olustiga konnotationer). Kulturpolitiken är ett efterkrigsfenomen och själva politikområdet är så intimt förknippad med den tid som formade den att vi har svårt att ladda begreppet med en ny innebörd.
De kanadensiska forskarna Harry Hillman-Chartrand och Clair McCaughey gjorde 1989 ett försök att dela upp de kulturpolitiska systemen i fyra grundtyper: underlättarmodellen, mecenatmodellen, arkitektmodellen och ingenjörsmodellen. Underlättarmodellen kan sägas representeras av den amerikanska kulturpolitiken, där staten underlättar för det privata kulturlivet genom skattelättnader och regelförenklingar. Mecenatmodellen är den som rådde i Storbritannien fram till Tony Blair, där staten agerade mecenat bland andra i kulturlivet och sörjde för ett fåtal kvalitativa kulturinstitutioner men lät det övrig kulturlivet stå på egna ben. Allt enligt principen few but roses.
I de skandinaviska länderna tillämpar vi vad Hillman-Chartrand och McCaughey beskriver som arkitektmodellen – där staten agerar arkitekt för ett omfattande system som fördelar offentliga medel till kulturlivet, men detta administreras av representanter för kulturutövarna. Sedan 90-talet har även Storbritannien och USA i högre utsträckning börjat närma sig denna modell.
Den fjärde varianten är ingenjörsmodellen och går ut på att staten tar ett helhetsansvar för kulturlivet. Inget kulturliv får existera utanför det offentliga. Denna typ av kulturpolitik tillämpades i de totalitära diktaturerna men tappade sin attraktionskraft i västvärlden efter andra världskrigets slut. Bakom järnridån tillämpades den ända fram till murens fall. Det var för att undslippa denna allomfattande kulturpolitik som ekonomen John Maynard Keynes formulerade principen om armslängds avstånd för att minska politikens direkta inflytande över kulturen.
Keynes hade dock inte behövt oroa sig. I takt med att välfärdsstaterna brottas med ansträngda budgetar till följd av en åldrande befolkning blir kulturens andel av den offentliga budgeten mindre och mindre (om än större i absoluta tal). Parallellt med detta växer den privata kultursektorn så att det knakar. Medan den kulturpolitiska debatten handlar om bidragssystem och ersättningsnivåer pågår den verkligt intressanta utvecklingen någon annanstans. Precis som runt förra sekelskiftet är den vitalaste kulturen den som står på egna ben. Kanske kommer vi att se tillbaka på den kulturpolitiska epoken som en historisk parentes. Kulturlivets motsvarighet till miljonprogrammet.
Lars Anders Johansson