Trumpetare är ett riktigt yrke

Nyttotänkandet till höger och vänster har undergrävt idén om kulturens egenvärde. I ett samhälle där allt förstås som antingen politik eller ekonomi blir det svårt att motivera varför någon ska lägga tusentals timmar på att lära sig spela trumpet. Men vill vi ha ett samhälle utan kultur?

Ursprungligen publicerad i Opulens.

Det är få förunnat att kunna försörja sig på sitt största intresse. Det gäller inte minst inom konstnärliga yrken. Likväl lägger många människor ned stora mängder tid och ansträngning på att förfina sina färdigheter i en branschdär konkurrensen är stenhård och där de har små utsikter att kunna försörja sig på heltid i framtiden.

Det gäller inte minst inom konstnärliga yrken. De flesta kulturutövare, även framstående sådana, har minst ett annat yrke vid sidan om sin konstnärliga verksamhet. Det andra yrket ger en inkomst som möjliggör fortsatt verksamhet på kulturområdet. På så sätt är kulturutövarna själva kulturens största mecenater. 

Likväl framställs ofta i debatten konstnärliga yrken och utbildningar som någonting som är på låtsas, någonting onödigt och onyttigt. Kulturutövare skildras som goddagspiltar som förväntar sig att bli försörjda av andra för att få syssla med sin hobby. Visst, sådana finns också, men det är en nidbild som används för att dra alla verksamma inom konstnärliga yrken över en kam.

Det senaste exemplet i raden kommer från Dagens Nyheters ledarsida, där skribenten Susanne Nyström menar att kommunerna endast bör “erbjuda sommarjobb som kräver flit och disciplin” och inte “kreativitet och entreprenörsanda”. Som exempel på karaktärsdanande verksamheter ungdomar bör ägna sig åt nämner Nyström grönsaksodling och trädplantering. Dessa uppbyggliga yrken kontrasteras mot “hobbyliknande hittepå-projekt” som att få “betalt för att spela trumpet”.

Företrädare för musikbranschen har med rätta reagerat mot denna raljanta beskrivning av deras yrkesval, bland annat i form av ett upprop undertecknat av 354 kulturarbetare, som folkkära artister som Helen Sjöholm, Peter Jöback och Thomas Di Leva. 

Pandemin har slagit hårt mot många näringar och arbetslösheten skenar bland unga. Att erbjuda sommarjobb i de gröna näringarna är ingen dum idé alls. Att kontrastera det mot kultursektorn och framställa denna som onödig och “hittepå” är dock både missvisande och destruktivt. I Nyströms egen tidning kunde man så sent som i februari i år läsa om de rekryteringsproblem som landets orkestrar brottas med, framförallt när det gäller tillgången till blåsmusiker. Återväxten är helt enkelt för skral. Att spela trumpet på en nivå som kvalificerar för en blåsorkester kräver många långa timmar av hårt arbete, av flit och disciplin.

Kultursektorn tillhör de branscher som drabbats hårdast av pandemins konsekvenser. Många kulturutövare har sett sina inkomster tyna bort och försvinna, går arbetslösa eller har fått sadla om till andra yrken. Till och med bland de mest kända och uppburna artisterna har pandemin lett till privatekonomisk kris. I medierna har vi kunnat läsa om hur Tommy Körberg tvingats sälja sin isbjörnssamling, och Thomas Di Leva sin konsertgitarr

Dagens Nyheters ledarsida är dessvärre inte ensamma om att betrakta kultursektorn som en onödig lyx för flummare som inte vill anstränga sig och göra ett hederligt arbete. Under de år som jag arbetat med kulturpolitiska frågor har jag stött på den typen av kulturfientliga nyttoresonemang otaliga gånger från såväl höger som vänster. Konstnärliga verksamheter anses inte ha något värde om de inte kan omsättas i direkt nytta på andra samhällsområden. Kulturutövarna utövar så att säga sin verksamhet på nåder från det omgivande samhället. 2011 fick Svenskt Näringsliv utstå hår kritik då de i en rapport föreslog att det skulle göras svårare att få studielån för utbildningar inom estetiska ämnen och humaniora, eftersom studenter från dessa utbildningar hade svårare att komma in på arbetsmarknaden.

Kortfattat kan man säga att det borgerliga nyttotänkandet grundar sig i en ekonomistisk syn på samhället, medan vänsterns nyttotänkande utgår från en politiserad syn på samhället. Borgerliga teknokrater vill att kulturens effekter ska kunna mätas, helst i termer av tillväxt, ökad turism eller varumärkesbyggande. Socialistiska teknokrater ser kulturen som ett politiskt verktyg, som ska användas för att genomdriva politisk och social förändring. Medel till kulturen skall beviljas i enlighet med hur väl projekten motsvarar de ideologiska förväntningarna. Ett skräckexempel på detta synsätt fick vi i Miljöpartiets kulturpolitiska program “Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” från 2014.

Den här krönikan är inte ett inlägg i den eviga debatten om hur kultursektorn ska finansieras, privat eller offentligt, utan handlar om något mer grundläggande: vårt samhälles syn på kulturens värde. Oavsett om man anser att kulturen huvudsakligen ska finansieras med privata medel eller med skattepengar är det teknokratiska nyttotänkandet ett hot mot det levande kulturliv som de flesta av oss vill ha och förväntar oss. Ett samhälle utan konst, musik och litteratur vore ett förfärligt samhälle att leva i.

Sociologen Hans L Zetterberg, en av få svenska politiska tänkare som rönt uppmärksamhet utomlands, menar att samhällets olika sfärer var och en måste förstås utifrån sin egen inneboende logik, och att den ena sfärens logik inte kan överföras till den andra utan att problem uppstår. De sfärer han identifierar är politiken, ekonomin, vetenskapen, religionen, konsten och moralen. I Sverige har vi länge haft en situation där en politisk vänster, som velat överföra politikens logik på samhällets övriga sfärer, stått mot en politisk höger som velat överföra ekonomins logik på resten av samhället. För kulturens del har det inneburit att den slitits mellan politisering och ekonomisering.

Alla som vill kan inte leva på sin konst. Det gäller oavsett om kultursektorn finansieras privat eller offentligt. Principerna om utbud och efterfrågan gäller såtillvida även i den offentliga sektorn. Det finns ett tak för hur många yrkesverksamma trumpetare ett samhälle har behov av och kan försörja, på samma sätt som det finns en övre gräns för hur många lokförare eller elektriker som kan leva på sina yrken.

Visst vore det ett problem om unga människor satsade på karriärer i kultursektorn i tron om att det skulle innebära ett löfte om evig försörjning utan egentliga krav på motprestation. De som väljer den konstnärliga banan tenderar dock att vara medvetna om att det är ett risktagande, att utsikterna om att kunna försörja sig på heltid på sitt konstnärskap är små eller obefintliga. Likväl väljer de att lägga tusentals timmar på att förkovra sig och finslipa sina färdigheter, samtidigt som de arbetar med andra saker. Utan denna stora grupp mer eller mindre ideellt arbetande kulturutövare skulle det inte finnas rekryteringsunderlag för den smala grupp som tagit sig igenom nålsögat och förunnats möjligheten att kunna leva på sitt konstnärskap.