Skönhet behöver inte regleras fram

Publicerad i Jönköpings-Posten 3 jul 2015

Går det att förbjuda fula hus?

Det frågar sig Sveriges Arkitekter retoriskt vid ett seminarium i Almedalen.

Panelen landar, föga förvånande för den som kommit i kontakt med det svenska arkitekturetablissemanget, i slutsatsen att det behövs fler fula hus.

Business as usual, med andra ord. Faktum är att de flesta tycker att merparten av de hus som byggs idag är fula.

En ytterst liten del av befolkningen föredrar den typ av arkitektur som dominerar idag.

Ett flertal undersökningar från olika länder visar att den överväldigande majoriteten föredrar klassisk arkitektur, det vill säga någon av de stilar som ingår i den byggnadstradition som växte fram under årtusenden, men bröts med modernismen.

En av de mer spridda undersökningarna har genomförts av Robert Adam Architecture i Storbritannien visar att 77 procent av britterna föredrar klassisk arkitektur framför modern. Likväl byggs det nästan bara i modernistiska stilar.

Även arkitekterna själva föredrar uppenbarligen den klassiska arkitekturen.

Av en färsk undersökning från Sveriges Arkitekter framgår att den största gruppen bor i hus uppförda före 1930 – det år den funktionalistiska arkitekturen introducerades i Sverige i samband med Stockholmsutställningen samma år.

Modernism är alltså något man prackar på andra människor samtidigt som man själv väljer att bo i någon av de traditionella stadsmiljöer som har överlevt de modernistiska rivningsvågorna under efterkrigstiden.

Att det går att förbjuda fula hus är för övrigt uppenbart. I Härjedalen tillämpar kommunen exempelvis vad de kallar för Designprogrammet och som syftar till att all ny bebyggelse skal smälta in i den traditionella, och uppskattade, Härjedalsstilen.

Denna typ av regleringar hade dock inte varit nödvändiga om arkitekturen fungerat enligt marknadens principer, det vill säga att utbudet anpassats efter efterfrågan.

Det går också att förbjuda vackra stadsmiljöer. Det var vad som i princip hände när modernismen skrevs in i plan- och bygglagen på 30-talet. Med dagens regleringar skulle merparten av de mest attraktiva stadsdelarna ha varit omöjliga att bygga.

Människor efterfrågar vackra stadsmiljöer och traditionell arkitektur.

En jämförelse med villamarknaden ger vid handen att när de boende själva får styra över utformningen blir utfallet ungefär som i opinionsmätningarna: fyra femtedelar av villorna byggs enligt mer eller mindre klassiska principer. Likväl byggs i princip allt utom villor i modern stil som nästan ingen vill ha.

Denna klyfta mellan medborgarnas önskemål och ett byggetablissemang dominerat av ett fåtal starka byggbolag, en ideologiskt driven arkitektkår och politiker som hellre tillmötesgår branschens än sina väljares intressen drabbar framförallt dem som, till skillnad från arkitekterna, inte har råd att välja var de ska bo.

De stadsmiljöer som är allra mest uppskattade, vilket inte minst avspeglar sig på lägenhetspriserna, tillkom under de årtionden som föregick modernismens inbrott på 30-talet. Stadsdelar som Östermalm och Vasastaden i Stockholm tillkom på spekulation.

Skönhet behöver nämligen inte regleras fram.

Modernismen genomdrevs istället av en ideologiskt motiverad arkitektkår i samspel med politiker som i enlighet med tidens anda ville ”sanera” städerna från deras historia.

Fula hus behöver inte förbjudas, de kommer inte att byggas om efterfrågan får styra.

Ställda inför en vital internationell nyurbanistisk rörelse på stadsplaneringens område och ett växande intresse för klassiska arkitekturstilar sluter den svenska arkitektkåren leden.

Endast rättrogna bjuds in att delta i de stora arkitekttävlingarna och de som försöker gå mot strömmen avfärdas med nedsättande anklagelser om att göra ”pastischer”.

En tjugotalsinspirerad nyklassicistisk byggnad avfärdas således som pastisch medan en kopia av en funkisbyggnad från 30-talet anses ligga i takt med tiden.

De politiker och byggbolag som oroar sig över den växande motståndsrörelse som föraktfullt brukar avfärdas som Nimbys (från engelskans not in my backyard) borde fråga sig huruvida det är värt att klamra sig fast vid en arkitektur som i princip bara arkitekterna själva uppskattar.

Förmodligen skulle de protester som blossar upp vid snart sagt varje nytt byggprojekt vara mer sällsynta om det som byggdes faktiskt uppfattades som vackert.

Att bygga vackert i traditionell stil är inte nödvändigtvis dyrare än att bygga fult och fyrkantigt. Den brittiske arkitekten Quinlan Terry har i sina föreläsningar visat hur äldre byggstilar i traditionella material oftast blir lönsammare i längden då de kräver väsentligt mindre underhåll.

Sverige skulle behöva en Quinlan Terry, eller en Robert Adams, som med kunskap och skicklighet kunde utmana likriktningen inom den svenska arkitekturen. Tänk om åtminstone ett av bidragen till framtidens arkitekttävlingar var i klassisk stil.

Tänk om åtminstone en av deltagarna i Sveriges Arkitekters paneldiskussioner i framtiden vågade påpeka det uppenbara faktum att den modernistiska arkitekturkejsaren inte har en tråd på kroppen.

Lars Anders Johansson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *