Publicerad i Jönköpings-Posten 7 okt 2016
Den offentligt finansierade kultursektorn håller på att förvandlas till redskap i händerna på en liten men målmedveten grupp radikaler.
Från museivärlden till filminstitutet till public serviceföretagen styrs uppdrag och bidrag utifrån identitetspolitiska kriterier som ras, kön och sexuell läggning.
I standardverket ”Det politiska tänkandets historia” delar idéhistorikern Svante Nordin in de moderna synsätten på politikens uppgift i två övergripande kategorier: de som betraktar politiken som ett kontrakt och de som betraktar politiken som ett projekt.
De som betraktar politiken som ett kontrakt menar att de offentliga institutionerna och medborgarna är knutna till varandra genom ett samhällskontrakt av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, där medborgarna uppger en del av sin individuella frihet i utbyte mot exempelvis trygghet och säkerhet.
Utifrån kontraktstanken utgör de offentliga institutionerna ett ramverk för samhället, inom vilket det är upp till medborgarna att leva och verka efter eget gottfinnande.
Institutionerna ska inte vara pådrivande i samhällsutvecklingen, utan skapa så goda förutsättningar som möjligt för civilsamhället, näringslivet, kulturen och vetenskapen att frodas och utvecklas. Politikerna är förvaltare av detta ramverk, på medborgarnas uppdrag.
De som betraktar politiken som ett projekt är av en annan uppfattning. Enligt dem ska de offentliga institutionerna vara pådrivande i samhällsutvecklingen.
Politikerna är ledarfigurer som går före övriga medborgare och visar vägen. Institutionerna är deras redskap för att genomdriva sin agenda.
För att förstå vad som händer i den svenska kulturpolitiken behöver man förstå skillnaden mellan dessa båda grundläggande synsätt.
Fram till slutet av 1960-talet präglades den svenska kulturpolitiken av kontraktstanken. De offentliga kulturinstitutionerna var en del i det institutionella ramverket och deras uppdrag var att förvalta och förmedla kunskap om det nationella och internationella kulturarvet.
Den konstnärliga utvecklingen lämnades åt utövarna och kritikerna.
Runt 1970 började tanken på politiken som projekt gripa omkring sig på kulturpolitikens område. I den utredning som låg till grund för den stora kulturpolitiska omläggningen 1974 var projektperspektivet dominerande.
Resultatet blev därefter.
De som ville använda konsten och kulturen för politiska syften gjorde karriär vid de nya kulturinstitutionerna och rekryterade sina likasinnade. Detta är en bidragande orsak till varför 70-talets vänstervåg aldrig upphörde i det svenska kulturlivet, trots att den ebbade ut i resten av västvärlden under 80-talet.
Under den borgerliga Alliansens tid vid makten gjordes lite eller inget för att bromsa utvecklingen, men sedan Miljöpartiet, som mer än andra riksdagspartier anammat den identitetspolitiska ideologin, har utvecklingen accelererat.
Ola Wong på Svenska Dagbladet uppmärksammade nyligen de långt framskridna planerna på att förvandla de tre världskulturmuseerna till politiska megafoner för den nya radikalismen.
Kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) försäkran om att hon vill befria kulturen från politiken klingar falskt. Inte minst för den som minns hennes gärning som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, en myndighet som under hennes ledning vreds åtskilliga varv i identitetspolitisk riktning.
Ett skräckexempel är det uttalade påbudet att inte betala ut bidrag till projekt för män som har utsatts för hedersvåld, eftersom stödet enbart skulle riktas till kvinnor.
I boken”Det sista museet”skildrar litteraturvetaren Johan Lundberg hur identitetspolitiken har blivit överideologi i den svenska museivärlden och hotar att tränga undan såväl kulturarvet som bildningstanken, museernas ursprungliga roll och uppgift.
Lundberg beskriver utvecklingen som en revolution.
På samma sätt som en liten men målmedveten grupp radikaler under 70-talet kunde skaffa sig ett oproportionerligt stort inflytande över det svenska kulturlivet ser vi idag en hårdnackad, identitetspolitisk rörelse upprepa samma strategi.