Kompisförmedlingen

Publicerad i Jönköpings-Posten 19 okt 2015

Alexandra Pascalidou får för lite uppmärksamhet i den svenska offentligheten.

Det tycker kompisgänget och tillika lobbyorganisationen Rättviseförmedlingen som listar henne som en av de personer som borde få mer makt och inflytande över svenskt kulturliv.

Listan har lämnats över till kulturdepartementet, vars entusiastiska statsråd glatt tog emot den i fotoblixtarnas sken.

Rättviseförmedlingens affärsidé är genialisk.

Genom att påstå sig företräda underrepresenterade grupper kan man skamlöst marknadsföra sina egna medlemmar och sina kompisar. Representativitet är nämligen den svenska offentlighetens blinda fläck. Påstår du dig företräda en underrepresenterad grupp banas vägen, utan att några frågor ställs.

Utifrån Rättviseförmedlingens perspektiv är det således ointressant om en person som Alexandra Pascalidou är en av de mest uppburna personerna i svensk offentlighet, med oräkneliga plattformar i kulturlivet och på public service, eftersom hon anses representera grupperna kvinnor och invandrare.

På vilket sätt en kvinna eller invandrare utan position i offentligheten skulle gynnas av att Pascalidou bereds ännu mer utrymme framgår inte.

I övrigt består listan i stor utsträckning av Rättviseförmedlingens egna medlemmar och kompisar.

Smålandspostens ledarsida (”Farväl till meritokratin” 13/10) har gått igenom listan och funnit att utöver Rättviseförmedlingens egen vd, produktionsledare, ”community manager”, en styrelsemedlem och en före detta styrelsemedlem består listan av små kompiskluster med gemensam organisatorisk bakgrund:

”Musikerförbundet avdelning öst har exempelvis hela fem personer med på listan. En av dem är även engagerad i Popkollo, ett musikläger för tjejer vars riksstyrelse har fyra namn på listan. Sju kommer från Konstfack och tre är bosatta i, eller har ställt ut i, Norrköping efter att ha studerat vid Konsthögskolan i Bagdad.”

Denna självförhärligande lista är emellertid inte det enda som förmedlingens energiska opinionsbildare har producerat på sistone.

I dagarna publicerades även en lista på personer som förmedlingen tycker ska beredas utrymme i den svenska debatten om konflikten mellan Israel och Palestina.

Listan uppvisade föga förvånande en kraftig slagsida åt det palestinska lägret, vilket är särskilt anmärkningsvärt för en organisation som säger sig vilja lyfta fram underrepresenterade perspektiv.

Är det något perspektiv som saknas i den svenska debatten om Mellanösternkonflikten så är det de israeliska.

Public service har fått återkommande kritik just för sin ensidighet i denna fråga, en ensidighet som Rättviseförmedlingens lista är ägnad att förstärka.

Tillfrågad på Twitter vilka underrepresenterade kompetenser som listan över Israel/Palestinadebattörer syftade till att lyfta fram svarade Förmedlingens ordförande Seher Yilmas att det handlade om ”icke-män” (förmedlingens eufemism för kvinnor).

I sin FAQ på hemsidan hävdar Rättviseförmedlingen att kompetens ska gå före yttre attribut, men konfronterade i enskilda fall visar det sig gång på gång att kön, hudfärg och sexuell identitet ständigt trumfar andra kompetenser.

Att kompetens i själva verket överhuvudtaget inte spelar någon roll framgår för övrigt av samma FAQ, där de slår fast att de inte kvalitetssäkrar sina listor.

Det finns således ingen garanti för att listorna bidrar till en mångfald av perspektiv, eller att de föreslagna debattörerna ens kan ämnet de rekommenderas för.

Representativitet är komplicerad materia och hur man än räknar blir det fel.

Kompenseras exempelvis underrepresenterade somalier av att man lyfter fram ännu en person ur gruppen överrepresenterade perser, bara för att man bakar ihop dem under beteckningen ”icke-vita”?

Kvalificerar sig ens en grek som Alexandra Pascalidou som ”icke-vit”, eller är det på kvinnokvoten som hon ska lyftas fram?

Är ens kvinnor underrepresenterade i den sektor där hon enligt Rättviseförmedlingen bör beredas ännu mer utrymme än vad hon redan har?

Så många frågor som aldrig besvaras av den FAQ som förmedlingens representanter alltid hänvisar till när de ställs mot väggen.

Det är inget konstigt med att kompisar hjälper och lyfter fram varandra och sina meningsfränder, sådant sker överallt och hela tiden.

Däremot är det pinsamt hur statsråd och andra makthavare tycks falla handlöst för denna klassiska vänskapskorruption så snart den sker i representativitetens namn.

Lars Anders Johansson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *