Publicerad i Jönköpings-Posten 26 nov 2015
När statstelevisionen 1969 lanserade sin andra tv-kanal, TV2, i vad som internt kommit att benämnas som ”kanalklyvningen”, skämtades det om att den nya personalstyrkan utgjordes av ett ”förstamajtåg från Gärdet som gått vilse och hamnat på tv-huset”.
Den nya kanalen var präglad av tidsandan med dess Vietnamdemonstrationer, kårhusockupationer och allmänna vänsterradikalism.
Men medan vänstervågen ebbade ut i stora delar av det övriga samhället tycks den ha dröjt sig kvar i den nedgångna betongbunkern vid Oxenstiernsgatan på Östermalm.
Tv-huset påminner oss, tillsammans med närliggande Radiohuset och Filmhuset, om en annan tid och ideologi som gav vid handen att befolkningen skulle uppfostras.
Det var en tid när det socialdemokratiska partiet hade regerat oavbrutet i fyra årtionden och fick egen majoritet i riksdagsvalet 1968.
Att den statsfinansierade televisionen talade maktens språk är kanske inte ägnat att förvåna. Märkligare är att detta förlegade maktspråk ännu ekar från korridorerna kring Gärdet.
Sedan östblocket imploderat började också den svenska socialistiska experimentverkstaden från 70-talet, med apoteksmonopol och löntagarfonder, att framstå som allt mer förlegad, ja rentav med ett löjets skimmer över sig.
Sedan Jan Stenbeck utmanat och besegrat tv-monopolet kunde tankens frihet börja utövas också i etermedierna. Tjeckiska dockfilmer fick konkurrens från amerikansk tecknad film. Man hade kunnat tro att Sveriges Television skulle ha kunnat ta intryck från det bredare utbudet och blivit mindre trångsynt.
I viss mån har de förvisso gjort det. Alla marknadens banalaste programformat försöker man kopiera, som exempelvis ”Gift vid första ögonkastet” och ”Tro, hopp och kärlek” från senare år.
Av någon anledning anser nämligen public servicebolagen att det är deras uppgift att konkurrera på den kommersiella nöjesmarknaden med licensbetalarnas pengar.
Vad gäller åsiktsspridningen har dock inte mycket hänt.
Snarare tycks de licensfinansierade mediehusen ha tagit skepnad av ett slags enklaver för den övervintrade 70-talsvänstern och deras arvtagare, den nya identitetsvänstern som burit fram Miljöpartiet till taburetterna.
Forskaren Kent Asp vid Göteborgs universitet har granskat journalisters partisympatier och kunnat konstatera att Miljöpartiet (som samlar runt sju procent i opinionsmätningar) har egen majoritet bland medarbetarna på SR och SVT.
Nu hade man kunnat invända att vad en professionell journalist röstar på inte ska spela någon roll, eftersom vederbörande förväntas hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll. I den bästa av världar är det naturligtvis så.
Men i en alltför åsiktshomogen miljö finns alltid risken att ett visst perspektiv tas för givet och att den egna åsikten misstas för objektiv.
När utredarna i Storbritannien 2007 presenterade sin granskning av opartiskheten inom BBC konstaterade de att det är i de frågor där det råder skenbar konsensus (rasism, miljöfrågor, jämställdhet) som risken för partiskhet är som störst. Även om alla är överens om problemet (rasism är fel) kan åsikterna gå isär om hur man ska komma åt det.
Sedan Hanna Stjärne tillträdde som chef för SVT har företaget emellertid gått från en passiv rödgrön bias till en aktivistisk hållning i samhällsdebatten.
Den senaste tidens profilerade rekryteringar pekar ut riktningen:
Identitetsvänsters chefsideolog Lina Thomsgård, grundare av den starkt kritiserade intresseorganisationen Rättviseförmedlingen, utsågs nyligen till programledare för kulturmagasinet Kobra, trots att hon saknade annan tv-erfarenhet än att tidigare under samma SVT-ledning ha upphöjts till tävlande i det folkliga underhållningsprogrammet ”På spåret”.
Behrang Miri, politisk aktivist inom identitetsvänstern som fick sparken från Kulturhuset i Stockholm sedan han velat rensa ut misshaglig litteratur från barn- och ungdomsbiblioteket, har fått i uppdrag att leda SVT:s interna så kallade mångfaldsarbete.
Påpassligt nog har han parallellt med detta tagit fram Miljöpartiets nya kulturpolitiska plattform.
Lena Sundström, politiskt profilerad journalist på vänsterkanten, har rekryterats som politisk kommentator.
Inget av detta hade naturligtvis varit något större problem om det gått att påvisa någon form av balans, eller ens strävan efter balans. Det gör det emellertid inte.
Ytterligare ett exempel är den floppade webbsatsningen Edit.se som från vänstersajter som Politism och Nöjesguiden kritiserades för att den konkurrerade på deras marknad (you couldn’t make this up) för vänsteråsikter.
Istället för att bemöta kritik och redovisa hur man arbetar med åsiktsmångfald i samma utsträckning som man strävar efter mångfald i utseenden och efternamn väljer SVT konsekvent att avfärda kritiken.
Någon instans som följer upp och granskar opartiskheten över tid finns inte heller. Granskningsnämnden, som SVT:s företrädare älskar att hänvisa till, granskar bara om enskilda uttalanden har varit över gränsen, inte om det finns en politisk slagsida över tid.
Public serviceföretagen har alltjämt högt förtroende i mätningar, men tiden håller på att springa ifrån dem.
SVT:s ledning kan välja att fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta att företräda en högljudd men krympande del av befolkningen.
På sikt riskerar det dock att undergräva inte bara trovärdigheten utan hela idén med public service. Kanske är det dags för ägarstiftelsen att ta sig en funderare över vart man är på väg.
Lars Anders Johansson