Publicerad i Smedjan 21 mars 2018
Det finns ingen åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn, menar Miljöpartiets kulturpolitiske talesperson Niclas Malmberg. Det är det bara rasister som tycker, enligt honom. Han anser också att kritiken om att Miljöpartiet försökt styra och politisera kulturen är felaktig.
När jag intervjuade Miljöpartiets dåvarande kulturpolitiska talesperson Tina Ehn inför valet 2014 var det uppenbart att kulturpolitik inte var ett prioriterat område för Miljöpartiet. Därför blev jag liksom många andra förvånad när Miljöpartiet fick Kulturdepartementet efter valet 2014.
För att kompensera för bristen på egen politik tillsatte partiet efter valet en extern arbetsgrupp bestående av kulturutövare som skulle ta fram ett förslag till Miljöpartistisk kulturpolitik. Arbetsgruppens rapport kritiserades av nästan alla, från Expressens kulturchef Karin Olsson till Aftonbladets Åsa Linderborg. Rapporten försvann snart från offentligheten, men kulturpolitiske talespersonen Niclas Malmberg menar att stora delar av den kritiserade rapporten i själva verket omsatts i politisk praktik.
Under de tre år som gått sedan valet har Miljöpartiet och kulturminister Alice Bah Kuhnke gång på gång anklagats för att vilja styra och politisera kulturen. Niclas Malmberg tycker att kritiken är orättvis och felaktig. han upplever inte heller att det finns någon åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn. Det är det bara rasister som tycker, menar han.
Malmberg har suttit i kulturutskottet sedan valet 2014. Dessförinnan var han kommunalråd i Uppsala. Han är fortfarande ordförande för Miljöpartiet i Uppsala. Malmberg är själv kompositör och musiker och således engagerad i kulturfrågorna både som politiker och kulturarbetare.
Varför ska staten driva kulturpolitik?
– Staten ska driva kulturpolitik av många olika skäl. Dels handlar det om att tillgängliggöra kultur för alla i hela landet, oavsett var de bor, oavsett funktionsvariationer. Den totala tillgången till kultur har aldrig varit så stor som i dag, men den kommer inte alla grupper till del. Framför allt ser vi en utveckling där vi som bor i större städer får ett bredare utbud medan människor som bor i mindre orter får sämre förutsättningar.
– Dels har vi konstnärernas situation, att de ska ha möjlighet att leva på sitt arbete. Alla kultur har inte kommersiell bärkraft och då behövs politiken för att kunna stötta den icke kommersiella kulturen.
– Sedan vill jag lägga till ett tredje perspektiv som MP driver hårt, nämligen att se till att alla människor under hela livet utvecklar sina egna kreativa, skapande sidor. Här är kulturskolan första steget, och den är politiskt driven och finansierad via skatten.
– Miljöpartiets ambition är att barn och ungdomar i hela landet ska ha tillgång till en kulturskola, oavsett vilken kommun som de växer upp i. Vi vill också återinföra de estetiska ämnena i gymnasieskolan, vilket vi får på plats 2019.
Hur stort ansvar har den offentliga sektorn för kulturlivet i dess helhet?
– Det är jättesvårt att uppskatta. Den största andelen av kulturen som vi konsumerar är kanske kommersiell, men vi bör också skapa förutsättningar för den icke-kommersiella kulturen.
Bör statens kulturbudget öka eller minska jämfört med i dag?
– Vi har drivit på för en kraftig utökning i och med att vi har sett ett behov, och eftersom vi fortfarande ser ett behov av mer resurser tycker vi att den bör ökas fortsatt.
Är kulturbudgetens storlek ett bra mått på om ett parti tar kulturfrågorna på allvar?
– Nej, inte enbart, men det är en fingervisning huruvida man har ambitioner på området eller inte. Har man ambitioner på ett område så kostar det.
Hur bör ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner se ut, när det gäller de statliga kulturpengarna?
– Det är jättemånga aspekter i det här. Vi har kultursamverkansmodellen, som nu måste få fortsätta att utvecklas. Den är inte riktigt i det skedet att den har satt sig. Från Miljöpartiets sida vill vi också att den görs komplett, det vill säga att Stockholm också måste inkluderas i modellen, och där är vi inte riktigt än.
Enligt Myndigheten för kulturanalys har det statliga kulturstödet ökat mest till storstadsområdena jämfört med övriga landet.
– Myndigheten har rätt i att under lång tid så har stödet till kultur i storstäderna stärkts, medan den har utarmats på de mindre orterna. Det är ju i takt med urbaniseringen också. Människor flyttar till storstäderna och då blir det ett mindre ekonomiskt underlag både för offentliga och privata aktörer att bedriva verksamhet på de mindre orterna. Det måste vi absolut försöka att vända på, och den största reformen för att vända på det här är de 275 miljoner som nu riktas till landets bibliotek.
Vad är fördelarna med den nya filmpolitik som Miljöpartiet nu har genomdrivit, jämfört med det gamla filmavtalet?
– Som Sverige såg ut på 60-, 70- och 80-talen så fungerade filmavtalet. Det var i huvudsak på biograferna som man såg film, sedan fanns också möjligheten att se filmen i efterhand på teve. Så ser det inte ut i dag, nu tittar man på Netflix eller andra digitala tjänster. Biografvisningen blir en allt mindre del av det totala filmtittandet.
– Det blev en alltmer orimlig situation att hela finansieringen av svensk filmproduktion skulle bäras av biografbesöken. Filmavtalets parter blev färre och färre och större och större, vilket ledde till missnöje från de aktörer som inte längre kunde vara med och påverka svensk filmproduktion. Det kommer klagomål från regissörer, filmskådespelare, manusförfattare och så vidare, som inte har möjlighet att sätta upp kriterier kring vilka typer av filmer som skulle kunna få filmstöd. Det var nödvändigt att göra någonting.
– Några saker är uppenbara när det gäller den nya filmpolitiken: den innebär ett större stöd till svensk filmproduktion än vad vi hade under filmavtalets tid. Det här är egentligen enkel matematik, där man måste lägga samman både det statliga stödet och det stöd som fanns från andra aktörer under filmavtalets tid, där SVT var den största.
Varför ska staten över huvud taget finansiera filmproduktion?
– Den frågan är relevant och har ställts tidigare. Staten gick in som aktör i filmavtalet eftersom man även på 1960-talet såg att det är väldigt dyrt att producera film. Om vi ska ha film som produceras i Sverige måste staten gå in. Om vi vill ha svenska filmer och inte bara filmer från USA så måste vi agera.
Vad är viktigast, att filmpolitiken främjar kvalitetsfilm, att den säkerställer filmskaparnas konstnärliga frihet, eller att den uppfyller kvantitativa mål som att det skall vara en viss andel kvinnor i varje film?
– De två första är helt likställda i de filmpolitiska målen – man ska ha både kvalitet och bredd. Det resonemanget kommer in i all kulturpolitik: man kan inte ställa bredd mot kvalitet. Det måste gå hand i hand. Det sistnämnda är underordnat, men där finns ju också en målsättning att det är önskvärt att kvinnor har samma förutsättningar som män, att producera film.
Är tester som Bechdeltestet relevant för den svenska filmpolitiken?
– De är så klart relevanta för den politiska debatten. Det är bara positivt om man utifrån de aspekterna kan bedöma en film, men det är inte det som avgör eller det som är viktigt. Det viktiga är att det inte är vi som politiker som ska avgöra vilka filmer som ska få stöd eller inte.
Statens kulturråd, har det för mycket makt, för lite makt eller alldeles lagom mycket makt i kulturlivet?
– När kulturrådet etablerades på 70-talet gjordes det utifrån de konstformer som då fanns. 1974 års kulturpolitik var väldigt ambitiös. Sedan dess har väldigt mycket hänt och ur den aspekten är Kulturrådet inte helt up to date. Det kommer nya konstformer och man måste också kunna ha stödformer för dem. Det är inte helt enkelt, frö samtidigt så bevakar ju alla de delar av kulturlivet som i dag uppbär stöd de stöd man har och ser kanske de nya konstformerna som ett hot. Vi måste hitta ett mer flexibelt sätt, utan de tydliga stuprör som finns i dag.
Betyder det att kulturrådet har för mycket makt?
– Problemet är inte att kulturrådet har för mycket makt utan att strukturerna är för stelbenta. De är inte anpassade till de nya konstformerna som finns.
Ska myndigheten för kulturanalys finnas kvar?
– Nu har vi valt att behålla den och att flytta den till Göteborg, men vi har också resonerat kring att det är onödigt att ha den som en separat myndighet. Kanske borde den ingå som en del i Kulturrådet.
Ska staten fortsätta att finansiera kultur- och forskningsinstituten i Rom, Istanbul och Alexandria?
– Ja.
Var ni emot när regeringen ville lägga ned dem?
– Nej, jag vet inte vad som hände där. Förmodligen, från departementets sida, var det nya personer som kom in och så missade man det i handläggningen. Jag har inte hört från något håll att det fanns en politisk intention att lägga ned dem, och det där rättades ju till så fort kritiken kom fram.
Det var många som blev väldigt upprörda?
– Absolut, och det med rätta. Det är klart att om man vill ändra bemanningen i stora stycken i ett departement så kanske man missar saker i verksamheten, men sådana misstag är ju också enkla att rätta till.
Bör statens fastighetsverk fortsatt äga viktiga kulturinstitutioners byggnader?
– Ja, det är inte en stor politisk fråga, vem som äger byggnaderna. Det som däremot är en fråga som diskuteras är hur vi hittar en långsiktig finansieringslösning när det gäller fastighetsdriften. Där är vi nu igång med en genomlysning. Vi vill inte fortsätta med en situation där de nya resurser som förlösts till kulturen äts upp av ökade fastighetskostnader.
Är det rimligt att staten tar ut marknadshyror av sina egna verksamheter?
– Nej, dagens system fungerar inte.
Bör de tre världskulturmuseerna i Stockholm slås ihop till ett enda?
– Återigen ser jag det inte som en stor politisk fråga utan man får hitta en lösning som är optimal för verksamheten.
I museidebatten har det förekommit röster som menar att det just nu sker en förskjutning från akademisk fackkunskap till kommunikatörer. Är det ett problem?
– Utvecklingen har varit problematisk och därför är det bra att vi har fått på plats en museilag som tydligt definierar vad som är museernas kärnuppdrag. Där framgår också att museerna är självständiga myndigheter som inte har att följa politiska infallsvinklar kring vilken utställningsverksamhet som man ska ha. Så vitt jag kan bedöma så är museilagen tillräcklig för att man ska få ordning i det här så att den verksamhet som bedrivs vid museerna skall kunna bedrivas utifrån aktuellt forskningsläge.
Bör kulturarvspolitiken fokusera på svensk kultur?
– Nej, den bör inte fokusera på begreppet svensk kultur. Den bör fokusera på de kulturarv som finns i Sverige i dag. De museer och samlingar de har skall fortsätta att visa dem, utan att behöva sålla bort sådant som är svenskt i grund och botten, men vad som är svenskt kommer alltid att förändras över tid. Vi får nya influenser till Sverige och det som i dag kallas för svenskt kanske inte alls skulle ha kallats för svenskt för hundra år sedan och på samma sätt om hundra år.
Ska det finnas något slags avgränsning för vad som är kulturarv och inte?
– Det är klart att det finns en avgränsning för vad som är ett kulturarv här i Sverige just nu, men det är inte en politisk fråga att göra den avgränsningen. Det är professionen som ska göra det. Vad som också är viktigt är att öppna upp de samlingar som finns så att fler kan ta del av dem.
Varför ville inte regeringen att ett antal delar av det immateriella kulturarvet skulle upptas på Unescos världsarvslista, nyckelharpsmusiken till exempel?
– Det är tvärtom så att den rödgröna regeringen nu har öppnat upp mer för att vi ska kunna ha fler immateriella kulturarv på UNESCO:s världsarvslista. Det har varit locket på under en lång tid utifrån en argumentation att Sverige fört upp så mycket på UNESCO:s lista så nu är det andras tur. Jag och Miljöpartiet har mer haft uppfattningen att ju mer aktivt Sverige är här desto mer positiv påverkan kan vi ha på andra länder. Det är inte så att vi blockerar andra länder genom att föra upp kulturarv till UNESCO.
Ska kulturpolitiken vara värdeneutral, eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar?
– Sveriges grundlag slår fast principen om alla människors lika värde, människans värdighet. Grundlagen säger också att all offentlig verksamhet ska utgå från den principen. Och tycker man att det är en politiserad fråga så är svaret ja. Då blir också kulturpolitiken politiserad, eftersom all offentlig verksamhet ska bygga på en princip som vissa grupper i samhället ogillar.
– Jag har varit starkt pådrivande för att vi ska ta de här skrivningarna i grundlagen på fullaste allvar när det handlar om bidragsgivande till föreningar, till trossamfund och så vidare. För där har vi tyvärr ett system som inte tagit grundlagarnas formuleringar på tillräckligt stort allvar. Vi har haft problem med att föreningar som stått på mycket tveksam demokratisk grund fått bidrag och här har ju kulturdepartementet verkligen styrt upp bidragsgivningen den här mandatperioden.
Hur ska den uppföljningen fungera tillsammans med principen om armslängds avstånd, som också finns i kulturpolitiken?
– Om man så vill kan man ju säga att detta är ett frånsteg från principen om armslängds avstånd, men grundlagsfäderna, om man får kalla dem så, menade att principen om alla människors lika värde måste vara överordnad all annan politik. Kulturpolitiken måste anpassa sig efter den.
Ska en kulturinstitution som finansieras med offentliga medel kunna driva en egen politisk agenda?
– Om man inte bryter mot grundlagen ska man kunna driva det väldigt långt. Det är klart att konsten också ska få vara politisk. Vi ska inte från politiskt håll vare sig stoppa eller påbjuda det.
Om en statlig kulturinstitution, till exempel Dramaten, bara skulle anställa personer som hade en viss politisk åsikt, skulle det vara ett problem?
– Det är klart att det skulle vara ett problem, i slutändan. Det skulle dock vara svårt att hantera på politisk väg.
Finns det en åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn i dag?
– Jag menar att det inte finns det. Men är man rasist så tycker man naturligtvis att det finns en slagsida.
Är det bara rasister som tycker så, tror du?
– Ja, rasister och främlingsfientliga. Alla som inte accepterar principen om människors lika värde tycker ju att det finns en slagsida, eftersom även kulturpolitiken syftar till att uppbära principen.
Ska kulturpolitiken, vid fördelande av offentliga bidrag, ta hänsyn till gruppintressen baserade på kön, hudfärg, sexuell läggning och så vidare?
– Vi tar hänsyn till ett viktigt gruppintresse, nämligen funktionsvariationer. Kulturrådet ställer nu tydliga tillgänglighetskrav i sin bidragsgivning. Ger man stöd till en teater är det rimligt att alla människor har tillträde till teatern även om det då naturligtvis kommer att kosta resurser att bygga om salonger och så vidare.
Är det rimligt att Kulturdepartementet anlitar Rättviseförmedlingen för att räkna hur många som har exotiska efternamn eller vissa typer av utseenden inom kulturlivet?
– Ja, där har kulturdepartementet velat bredda sin rekrytering och vet att här finns det en grupp som arbetar med att titta utanför den rekrytering som i normalfallet görs och har gett dem ett uppdrag för att få in fler typer av kompetenser.
Är biblioteken lika viktiga i dag, när det är mycket billigare med böcker än tidigare och mycket läsning dessutom går att få tag på digitalt?
– Jag skulle säga att biblioteken är än viktigare i dag ur flera perspektiv. Ett sådant är att vi behöver sålla i det material som sköljer över oss varje dag digitalt. Detta har blivit bibliotekens uppdrag nu, och det kompletteras med kompetens kring informationskritik, så att man kan stötta människor i att värdera den information som sköljs över dem på nätet. Sedan har vi ju också kvar en utmaning i att läsandet går ned, vilket förstärks av alla de filmer som sköljer över oss på nätet. Det kan biblioteken motverka och biblioteken är inte bara en plats för läsning utan där finns också bibliotekarier som kan stimulera till läsning och läsande.
Ska biblioteken få låna ut e-böcker gratis, det som till exempel förläggarföreningen har varit kritiska till?
– Absolut. Den utlåningen som finns i dag tycker jag ska fortsätta. Däremot måste man hitta ett bra system för reglering i att författaren får ersättning. Jag skriver själv e-böcker och jag tycker att det är en väldigt bra ersättning som man får för biblioteksutlåningen.
Hur ska man komma till rätta med ordningsproblemen, hot och våld mot besökare och personal på bibliotek?
– Det här ser jag inte som ett nytt problem. Min första prao i årskurs 7 gjorde jag på ett bibliotek i Smedjebacken. Det var oerhört stökigt och bökigt där, yngre barn som bara var inne för att flamsa och tramsa. När jag då som 13-14-åring försökte stävja det så fick jag stryk av de grupper som då förstörde på biblioteken. Så om någon försöker antyda att det är invandring som orsakar problem på bibliotek så motsäger jag det.
Du menar att det här inte är något som tillkommit på senare år?
– Inte ett nytt fenomen. Biblioteket är en plats som är öppen för allmänheten att komma in på, där du inte behöver betala för att vara. Då riskerar det att dra till sig personer som inte är där för det primära syftet som vi har ordnat verksamheten för. Biblioteken är till för att hitta och läsa böcker, de är inte till för att bara hänga någonstans och stöka och böka. Fenomenet att offentliga platser drar till sig människor som vill något annat är inte nytt.
Bör det finnas en statligt fastslagen litteraturkanon i skolan?
– Självklart inte. Man måste hitta människors läsintresse utifrån deras egna förutsättningar. Se till att barnen får de böcker som de själva börjar fatta intresse för, och varje pedagog vet ju att det är så det fungerar. Man kan inte ha en lista som varje elev ska läsa just de här böckerna, utan man måste individanpassa det. I samhället i övrigt så går vi ju åt en mer och mer liberal, individuell hantering. Att i det här fallet gå åt andra hållet, och bestämma vilka böcker man ska läsa, det verkar ju helt barockt.
Är den nya public serviceskatten bättre eller sämre än den gamla radio- och tv-avgiften?
– Som världen ser ut i dag är den mycket bättre. Den är rent av nödvändig, därför att andelen hushåll som har tv fortsätter att minska. Om vi skulle hålla kvar vid dagens modell och med samma ambitioner skulle vi till sist ha en ensam tv-innehavare som betalade 8 miljarder för att public service skulle funka, medan alla andra hade tillgång till materialet gratis på andra sätt. Så en licensfinansiering kopplad till public service fungerar inte långsiktigt.
Hur bör public serviceföretagens uppdrag vara avgränsat? Bör SVT till exempel producera Melodifestivalen?
– Den här frågan är tyvärr lite tidigt väckt eftersom vi just nu sitter i en parlamentarisk utredning där alla partier är med för att utforma hur sändningstillstånden ska se ut från 2020. Vi har ju i första skedet bockat av just en finansieringslösning som alla partier har ställt sig bakom.
– Hur avgränsningen ska se ut är vi inte klara med, och där finns det väldigt många svåra frågor att ta ställning till. Ännu svårare än den du nämnde är till exempel public service förekomst på sociala medier, på kommersiella kanaler och så. De frågorna brottas vi med nu och kommer att hitta en lösning före sommaren. Så till valet kommer jag att kunna ha svar, men tyvärr har jag inte det i dag.
Är det förenligt med en demokrati att staten driver egna medier?
– Staten har inte egna medier. Public service är helt fristående från staten och vi ser ju till att stärka oberoendet mellan staten och public service nu. Det är en finansiering via skatten, men det är inte staten som styr innehållet. Det är medborgarna som betalar och public service ägs av alla medborgare ur det perspektivet, alla skattebetalare är med och finansierar det, men det innebär inte på något sätt en politisk styrning av innehållet.
Helt oberoende är det ju ändå inte, eftersom det är riksdagen som fastslår hur stor budgeten ska vara och vilka som ska sitta i ägarstiftelsen och så vidare.
– Självklart, helt oberoende är det inte. På något sätt, ambitionsnivån är ett politiskt beslut. Det är ett politiskt beslut hur mycket resurser som skall gå dit, men innehållet styrs inte politiskt. Det som är så viktigt med public servcieutredningens förslag här är att vi stärker oberoendet. Så med det nya systemet får vi ett utökat oberoende gentemot hur det ser ut i dag, när vi faktiskt har årliga beslut om hur stor anslagsnivån ska vara.
Men kritikerna mot den nya finansieringen menar ju tvärtom, det vill säga att skattefinansieringen minskar oberoendet.
– Det finns nog ingen seriös kritiker som menar att det skulle vara på det sättet. Alla som har tagit del av utredningsförslaget ser att vi stärker oberoendet. I dagsläget är det så att tv-licensen kan förefalla vara starkare därför att betalningsströmmarna går direkt från tv-innehavaren till Radiotjänst och sedan vidare till public service. Nu kommer den i stället att gå till Skatteverket. Men verkligheten är den att det är riksdagen som varje år fattar beslut om hur mycket pengar som skall gå från det som har kommit in på Rundradiokontoret vidare till public Servicebolagen. Där stärker vi oberoendet nu genom att låta det här vara beslut som ska löpa över åtta år i stället.
Det föreslagna mediestödet, är det bättre eller sämre än det nuvarande presstödet och tidskriftsstödet?
– Presstödet fungerade väldigt bra i många decennier utifrån syftet att stödja oberoende journalistik. Men hela presstödssystemet är uppbyggt kring att det är dagstidningar som får det, utifrån hur många prenumeranter de har. Som det ser ut nu, när man kan förmedla nyheter på oerhört många olika sätt, så är presstödet förlegat.
– Dessutom är det så att vi inte kan behålla presstödet längre eftersom det strider mot EU:s regler. Det är inte heller något självändamål att det just är tryckta papperstidningar som ska få stöd, utan det som vi vill stödja är den journalistiska verksamheten. Vi vill att det ska finnas nyhetsförmedling i hela landet, men hur den går till är inte den viktiga frågan, utan att det finns journalister i hela landet. Därför är ett nytt mediestöd väldigt välkommet.
Kritiken mot det föreslagna mediestödet har bland annat handlat om att det finns en risk för ökad åsiktskontroll med den nya mediestödsnämnd som ingår i förslaget. Hur ser du på den risken?
– Det är klart att går man från ett rent matematiskt stöd till någon annan sorts bedömning så är det klart att någon kan påpeka att det finns en risk inkopplad i det. Men å andra sidan kan man få ett mycket mer relevant stöd. Det går att styra stöd till mindre orter där det inte finns någon aktör sedan tidigare till exempel. Det kanske viktigaste förslaget i den nya medieutredningen är att man ska försöka hitta vad som är de vita fläckarna på kartan och rikta stödet dit. Sedan tror jag att en presstödsnämnd kommer att kunna göra professionella avvägningar som helt och hållet utgår ifrån journalistisk kvalitet.
Ska staten stödja även medier med antidemokratiska åsikter?
– Nej, de är i strid med grundlagen.
Vilket parti betraktar ni som era huvudmotståndare i kulturpolitiken?
– Det finns bara ett parti som är helt och hållet motståndare och det är Sverigedemokraterna. Jag upplever ett väldigt bra samarbete med övriga partier i kulturutskottet. Det finns ambitionsskillnader beroende på hur man ser på skattepolitiken, så till vida att de rödgröna vill ge mer resurser till kulturen eftersom vi vill ha en högre skattenivå och därför kan ha en högre ambitionsnivå inom kulturpolitiken.
– Däremot kontra Sverigedemokraterna är det en avgrundsdjup skillnad eftersom Sverigedemokraterna tvärtemot alla andra partier vill gå in och censurera vilken kultur som man tycker är okej och inte. De tycker att konst och kulturyttringar som utmanar den egna världsbilden helt ska strypas. Sverigedemokraterna vill till exempel inte ge några anslag till Världskulturmuseet i Göteborg, därför att det utmanar den egna världsbilden. Bort med det. Sverigedemokraterna vill också skära ned på allt vad resurser heter till samtidskulturen, därför att de är rädda att det kommer att utmana den egna världsbilden.
– I stället vill de styra om resurser till kulturarv. Det är ju inte så att Sverigedemokraterna är det snålaste kulturpartiet direkt. Om man bara jämför anslagsnivåer så ligger de faktiskt närmare oss än vad till exempel Moderaterna gör. Därför hade jag också en brasklapp på din tidigare fråga om man kan värdera kulturpolitik enbart utifrån budgetens storlek. Nej, det kan man inte. Om man gjorde det skulle det förefalla som om Sverigedemokraterna stod hyfsat nära oss, eftersom de också har höga ambitioner budgetmässigt, men de har en helt motsatt inriktning. De står inte för det här med armslängds avstånd till kulturen, utan de vill tvärtom gå in och bestämma vilken typ av kultur som ska få bidrag och vilken som inte ska få det.
Vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med i kulturpolitiken?
– Ja, som det är nu så är det Socialdemokraterna, eftersom vi samarbetar nära med dem i regeringen.
Vilka är de tre viktigaste kulturpolitiska frågorna för Miljöpartiet i valrörelsen?
– Där har vi dels tillgänglighetsfrågan: att kultur ska vara tillgängligt för alla människor i hela landet, oavsett var de bor eller har för ekonomisk situation, oavsett funktionsvariationer. Den andra frågan är att säkerställa att konstnärer har rimliga arbetsförutsättningar, att de kan leva på sitt arbete precis som andra yrkesgrupper. Därför har vi tagit fram att kulturstipendier, konstnärsstipendier och liknande ska vara pensionsgrundande. Den sista frågan handlar om att skapa förutsättningar för människor att under hela livet utveckla sina kreativa sidor. Därför vill vi stärka kultur- och musikskolan, få tillbaka de estetiska ämnena i de nationella gymnasieprogrammen och öka stödet till folkbildningen, studieförbunden och amatörkulturen.
Varför valde Miljöpartiet att ta in en utomstående person som kulturminister?
– Hon var inte utomstående, hon hade uttalat sig att hon varit grön hela tiden. Men hon kunde inte gå med i partiet på grund av sitt tidigare arbete som myndighetschef. Så ur den aspekten kan det förefalla som att hon var utomstående, men det var hon inte. Hon var redan inne i kretsen, fast hon inte var partimedlem.
Varför tillsattes en extern arbetsgrupp för att ta fram en kulturpolitik, först efter att partiet hade fått kulturfrågorna i sitt knä, och varför valde ni att begrava arbetsgruppens rapport?
– Det stämmer inte. För det första så var det så att den här gruppen kontaktade Miljöpartiet innan och frågade om de kunde få arbeta med att utveckla Miljöpartiets kulturpolitik. Jättebra med nya inspel, tyckte vi, och det var någonting som gjordes klart redan före valet, det vill säga innan vi hade kulturministerposten. Sedan är det så att den hel del av de förslag som den här utomstående gruppen tagit fram, har kulturdepartementet sedan kunnat genomföra. Andra har avslagits av partistyrelsen, som har grottat vidare för att se vad i det här som kan bli Miljöpartiets kulturpolitik i slutändan. Och i mars har vi räknat med att kunna presentera Miljöpartiets nya kulturpolitiska program.
Kommer ni då att behålla mycket av den här arbetsgruppens förslag?
– Ja, det kommer du att få se i mars. Rapporten är inte alls begravd utan lever vidare. Nu ber jag om ursäkt, men nu måste jag faktiskt springa.
Fakta: Niclas Malmberg (MP)
Ålder: 47
Riksdagsledamot sedan 2014.
Ordförande Miljöpartiet i Uppsala län sedan 2016
Favoritbok: Utvandrarserien av Vilhelm Moberg
Favoritartist: The Beatles
Senaste scenkonstföreställning: Bröderna Lejonhjärta på Uppsala Stadsteater
Senaste konstupplevelse: En utställning om krig och fred på Bonniers Konsthall
Övrigt: Är själv kompositör och musiker