Genom att skattebefria de svenska kulturutövarna istället för att försörja dem med skattepengar skulle man kunna kapa en stor del av den kostsamma och politiserade kulturbyråkratin.
Foto: Johan Jönsson (CC BY-SA 4.0)
Jag skriver i Nya Wermlands-Tidningen om skattebefrielse som ett alternativ till bidragsbaserade stödsystem för kultursektorn.
Reaktionerna på de så kallade ”mushusen” i Lund vittnar om en kulturpolitisk debatt som går på tomgång, men också om ett kulturpolitiskt system som har överlevt sig självt. Sverige borde följa Irlands exempel och verka för ett oberoende kulturliv på riktigt.
Sedan det blivit känt att Lunds kommun betalat närmare hundra tusen kronor för tre gatukonstinstallationer föreställande små butiker och liknande för möss, reagerade några borgerliga debattörer. På mikrobloggen Twitter ifrågasatte de om det var en rimlig prioritering av kommunen.
Detta föranledde en kampanj från vänster till mushusens försvar, och i förlängningen all offentlig kulturfinansiering. LO:s tidning Arbetet tyckte att twitterreaktionerna var så allvarliga att de publicerade hela två upprörda artiklar om saken. Även Dagens Nyheters ledarsida ryckte ut till mushusens försvar. Denna reaktion på några tweets kan tyckas överdriven, men tyder på att anhängarna av dagens kulturpolitiska system känner marken gunga under fötterna, och det med rätta.
Trots att samhället förändrats i grunden sedan dagens kulturpolitiska system tog form 1974, inte minst vad gäller kulturlivets förutsättningar, har inte mycket hänt på det kulturpolitiska området. Infrastrukturen och dess ideologiska implikationer är i stort sett desamma, trots att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Den svenska kulturpolitiken kretsar i stor utsträckning kring olika former av offentliga bidrag till kultursektorn. Därför handlar också den kulturpolitiska debatten i huvudsak om vem och vilka projekt som beviljas stöd och vilka som inte gör det. Det finns en inneboende motsättning i det svenska kulturpolitiska systemet, mellan å ena sidan den makt som koncentreras hos de myndigheter som fördelar kulturmedel och å andra sidan en uttalad ambition om att upprätthålla konstens frihet och oberoende.
Det svenska kulturlivet drabbades hårt av coronarestriktionerna och många välkomnar därför det rekordstora stödpaket om en och en halv miljard extra skattekronor som presenterades häromveckan. Det finns dock skäl att fundera kring hur kulturlivet kan göras mer självständigt och mindre sårbart, för såväl politisk påverkan som ekonomiska kriser.
Det finns exempel på länder där kulturpolitiken syftar till att hjälpa och gynna kultursektorn utan att myndigheter styr över vilka kulturskapare som ska få stöd eller inte. Ett föregångsland i detta avseende är Irland, där kulturarbetare kan ansöka om att befrias från inkomstbeskattning.
Genom att skattebefria de svenska kulturutövarna istället för att försörja dem med skattepengar skulle man kunna kapa en stor del av den kostsamma och politiserade kulturbyråkratin. Man skulle också slippa de eviga diskussionerna om vem som får stöd och vem som inte får det.
Visst finns det problem behäftade med riktade skattesänkningar, men de är färre än problemen förknippade med riktade bidrag. En skattebefriad kultursektor skulle dessutom ha möjlighet att bygga upp buffertar som gjorde den motståndskraftigare mot konjunkturnedgångar och kriser. Slopad inkomstskatt för kulturutövare skulle inte lösa alla problem som coronakrisen medfört för kultursektorn, men den skulle ha haft bättre förutsättningar att hantera dem.