I skuggan av det rasande kulturkriget har principen om armlängds avstånd kommit att åberopas allt oftare. Det är dock tveksamt om principen någonsin fungerat i den svenska kulturpolitiken, och frågan är om det ens är möjligt eller önskvärt ur ett demokratiskt perspektiv. En ny utredning sätter fingret på kulturpolitikens målkonflikter.
Jag skriver om principen om armlängds avstånd i fPlus.
Förra året gav kulturminister Amanda Lind (MP) i uppdrag åt Myndigheten för kulturanalys att utreda hur det verkligen står till med den konstnärliga friheten i Sverige, avseendeden politiska styrningen. På statlig nivå skulle fokus för översynen ligga på bidragsgivningen, medan fokus på den regionala och lokala nivån skulle vara på verksamhetsstyrningen.
I maj i år lämnade myndigheten sin första delredovisning, som inte innehåller några slutsatser eller resultat, men som konstaterar att det finns uppenbara målkonflikter inom den svenska kulturpolitiken. Inte minst finns motsättningar mellan idealet om kulturens självständighet och de övriga mål som politiken uppsätter för den skattefinansierade kulturen.
Det är djärvt av Lind att vilja utreda hur den politiska styrningen inverkar på den konstnärliga friheten, då hennes eget parti frekvent anklagats för politisk klåfingrighet på kulturområdet. Jag har tidigare skrivit i fPlus om hur miljöpartiets aktivistiska radikalism omsatt i politisk praktik tenderat att ta en skrämmande auktoritär riktning, något som kritiserats från både höger och vänster (se nedan) .
Lind och hennes partikamrater har också haft en hög svansföring när det kommit till att kritisera kulturpolitiken i sverigedemokratiskt styrda kommuner, där SD-ledningarna kritiserats med utgångspunkt i just principen om armlängds avstånd. Men principen om armlängds avstånd gäller den statliga kulturpolitiken, på kommunal nivå är den underordnad det grundlagsskyddade kommunala självstyret. Dessutom är kulturpolitik, med undantag för de lagstadgade biblioteken, ett frivilligt åtagande för kommunerna.
Trots detta är det framförallt i samband med kommunala kulturprojekt som principen om armlängds avstånd har använts som argument på senare år, framförallt i sammanhang där det dominerande perspektivet inom den offentligfinansierade kultursektorn kommit att ifrågasättas.
Armkrok är en mer träffande metafor för relationerna i kulturlivet i det korporativistiska Sverige
Hårdraget skulle man kunna säga att de rödgröna kommit att intressera sig för principen först när deras hegemoni på området framstått som mindre självklar. Att miljöpartister och socialdemokrater börjat intressera sig för den konstnärliga friheten är dock välkommet, oavsett vad som är deras bevekelsegrunder. Frågan är dock om principen om armlängds avstånd någonsin fungerat i den svenska kulturpolitiken och om den över huvud taget är förenlig med demokratisk styrning.
Principen om armlängds avstånd formulerades efter det andra världskriget av ekonomen John Maynard Keynes, då ordförande i brittiska Arts Council. Tanken var att de som fördelade de statliga medlen till kulturrådet skulle befinna sig på just armlängds avstånd från de politiker som anslog medlen, så att dessa inte skulle ha något inflytande över hur medlen fördelades.
En förutsättning för den keynesianska armlängden var ett kulturliv som stod fritt från den politiska sektorn, varifrån medlemmarna i kulturrådet kunde hämtas. Den kulturpolitiska forskaren Harry Hillman Chartrand har beskrivit det brittiska kulturpolitiska systemet som ”mecenatmodellen, med vilket menas att staten fungerar som en kulturmecenat bland andra på kulturområdet och finansierar ett fåtal verksamheter. I Sverige hade det offentliga åtagandet på kulturområdet redan under 30-talet expanderat betydligt och tagit form av det som Hillman-Chartrand kallar ”arkitektmodellen”. Det är ett system där kulturlivet kan liknas vid en byggnad och kulturpolitiken dess arkitekt.
Förutsättningarna var alltså helt annorlunda när Sverige under 1970-talet inrättade ett eget kulturråd, inspirerat av den brittiska föregångaren, och började tala om armlängds avstånd. Avståndet mellan politiker och tjänstemän var kortare, liksom mellan tjänstemän och kulturutövare. Armkrok är en mer träffande metafor för relationerna i kulturlivet i det korporativistiska Sverige. Något oberoende var det knappast tal om. Själva utredningen som låg till grund för 1974 års kulturpolitik var nära knuten till det socialdemokratiska partiet. Illusionen om armlängds avstånd inom kulturpolitiken kunde upprätthållas genom att Sverige under decennier i huvudsak saknade en kulturpolitisk debatt.
Miljöpartiets och Sverigedemokraternas intåg på den kulturpolitiska scenen har satt frågan om armlängds avstånd i nytt ljus och belyst principens inneboende målkonflikt: å ena sidan målsättningen om ett avstånd mellan politiska beslutsfattare och kulturutövare, å andra sidan medborgarnas möjlighet att genom röstsedeln påverka utfallet i den förda politiken. Dilemmat blir särskilt tydligt i de fall där politiseringen av den offentligfinansierade kulturen emanerar inifrån förvaltningen och inte från den politiska nivån. När det kommer till frågan om myndighetsaktivism är problemet snarast att de folkvalda politikerna, som företräder medborgarna, har för litet inflytande. Det är ett vanligt misstag, inte minst på den borgerliga sidan, att tro att politiseringen av kulturen framförallt kommer från den politiska nivån, när det ofta är något som kommer från tjänstemannasidan, eller rentav från kulturutövarna själva. Där har medborgarna rätt att ställa krav på vilken verksamhet de finansierar, precis som på alla andra politikområden.
Den konstnärliga friheten kräver självständighet och oberoende, medan det demokratiska styrelseskicket kräver att makten i den offentliga sektorn utgår från folket, genom dess valda representanter. Det är en målkonflikt som inte går att överbrygga. Principen om armlängds avstånd har blivit ett slagträ i det pågående kulturkriget, som svingas mellan de som vill bevara en gammal hegemoni, och de som strävar efter att upprätta en ny.