Publicerad i Jönköpings-Posten 14 nov 2016
Många mediekoncerner känner tidningsdöden flåsande i nacken.
De publicister som hoppades att den statliga medieutredaren Anette Novaks förslag skulle innebära räddningen hoppades förgäves. Även för den som tror att statligt stöd är vägen framåt för en kämpande bransch innebar betänkandet som presenterades förra måndagen en besvikelse.
I det föreslagna plattformsoberoende mediestödet, som är tänkt att ersätta det nuvarande presstödet, skjuter staten till ytterligare 165 miljoner jämfört med dagens ordning.
Det kan låta mycket, men faktum är att det nya stödet inte ens skulle täcka hälften av det senaste årets bortfall i annonsintäkter för tidningsbranschen. Som min Timbrokollega Andreas Ericson påpekade i Expressen (8/11): Staten varken kan eller vill rädda medieföretagen.
Även ur statens synvinkel är mediestödet en marginell företeelse, som skulle utgöra endast en procent av de totala utgifterna för kultur och medier.
Men om det nya mediestödet skulle få ringa eller ingen effekt för att rädda journalistiken skulle det riskera att få stora konsekvenser på andra områden.
En viktig skillnad mellan dagens ordning med en politiskt tillsatt presstödsnämnd som beviljar statliga bidrag utifrån objektiva kriterier, såsom upplaga, och det föreslagna mediestödet är att det senare skulle fördelas utifrån ideologiska kriterier bedömda av en nämnd sammansatt av branschföreträdare.
Tanken med det föreslagna upplägget är att säkerställa att mottagarna av statligt stöd ”präglas av principen om alla människors lika värde”.
Den som har följt de senaste årens samhällsdebatt där denna princip åberopats allt oftare vet också hur svår den är att definiera.
Vad som i själva verket är ett svårt moralfilosofiskt problem, som stötts och blötts av filosofer, teologer, ideologer och skriftlärde i årtusenden ska alltså avgöras av en nämnd bestående av publicister.
Baksidan med dagens system, där objektiva kriterier får styra, är att vi riskerar att en del av våra skattepengar hamnar i fickorna på knäppskallar med vedervärdiga åsikter. Det är dock ett lindrigt pris att betala, om man nu prompt vill ha statligt stöd till medier, för den fria åsiktsbildningens skull. Priset för ett ideologiskt villkorat mediestöd riskerar att i förlängningen bli betydligt högre.
Så snart det föreslagna systemet skulle träda i kraft är det sannolikt att en rad mer eller mindre extrema publikationer skulle höra av sig till nämnden för att få sina åsikter granskade. Nämnden skulle då ha att välja mellan att sätta godkändstämpel på tvivelaktiga ståndpunkter, eller att bidra till den martyrstatus som många eftersträvar.
Denna martyrstatus riskerar dessutom att förstärkas ytterligare, eftersom det föreslagna systemet skulle öka känslan av att offentligheten består av ett innegäng och ett utegäng.
Incitamentet för de etablerade aktörerna att dela ut stöd till uppstickare och framtida konkurrenter får nämligen anses vara svagt. När det dessutom ska ske på svårdefinierade ideologiska grunder är risken för godtycke uppenbar.
Förslaget om en branschnämnd sägs syfta till att minska mediernas beroende av staten, men i själva verket riskerar det att leda till en ökad politisering och likriktning av mediesektorn.
Att staten dessutom föreslås ta ett kliv framåt med inrättandet av ytterligare ett public servicebolag som är tänkt att täcka upp för nedlagda lokaltidningar är också oroande.
Efterfrågan på lokal journalistik är stor, vilket Mitt i-tidningarnas framgångssaga vittnar om. Lokaljournalistiken behöver inte mer statlig inblandning, utan nya affärsmodeller.
Lars Anders Johansson