Publicerad i Smedjan 23 januari 2019
Vad Amanda Lind kommer att göra på kulturdepartementet vet vi mycket litet om. Hon har tidigare knappt uttalat sig i kulturpolitiska frågor. Däremot är det sannolikt ett misstag att låta Miljöpartiet behålla kulturdepartementet. Den gångna mandatperioden har lämnat mycket i övrigt att önska.
När jag efter valet 2014 intervjuades av SVT:s kulturnyheterna om utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister var jag försiktigt positiv. Så här i efterhand kan det kanske verka besynnerligt, men då var min tankegång att Miljöpartiet kanske hade insett sina begränsningar på det kulturpolitiska området och därför valt att ta in en utomstående byråkrat från kultursektorn för att ratta det kulturpolitiska maskineriet. Min förhoppning var att denna teknokrat skulle sköta kulturpolitiken på ett tjänstemannavis. Med facit i hand får jag tillstå att jag hade fel.
Den här gången väljer jag därför att vara enbart försiktig. Jag vet för lite om Amanda Linds politiska gärning för att kunna göra en välgrundad bedömning. Om hennes kulturpolitiska hållning vet vi i praktiken ingenting. Några kulturpolitiska uttalanden av dignitet står inte att finna. Hur hon förhåller sig till sin föregångares linje är därför svårt att sia om. Privat verkar hon vara intresserad av kultur i form av levande rollspel och blockflöjt. Alltid något.
Däremot tror jag att det är bekymmersamt att Miljöpartiet behåller kulturdepartementet. Ännu mer problematiskt är att den märkliga konstruktionen kultur- och demokratiminister bibehålls. Det är som att be om att den offentligt finansierade kulturen skall göras till slagträ för politiska syften. Det var också vad som hände under den föregående mandatperioden, sedan den dubbla ministerposten infördes.
Det är som att be om att den offentligt finansierade kulturen skall göras till slagträ för politiska syften.
Alice Bah Kuhnkes flagranta olämplighet för uppdraget som demokratiminister underströks när hon fråntogs ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism 2017. Politiseringen av det svenska kulturlivet kunde hon emellertid fortsätta att underblåsa med oförminskad styrka. Under Bah Kuhnkes år som minister förvärrades mycket av det som varit problematiskt i den offentligt finansierade kulturen: den politiska slagsidan, myndighetsaktivismen, den allt mer styrda projektfinansieringen.
Mycket av detta hängde sannolikt ihop med att Miljöpartiet när det tog över Kulturdepartementet helt och hållet saknade en egen kulturpolitik och därför lätt föll offer för olika intressegruppers påtryckningar. Särskilt den identitetspolitiska lobbyn i form av Rättviseförmedlingen och närbesläktade organisationer har varit framgångsrik. När jag inför riksdagsvalet 2014 intervjuade samtliga riksdagspartiers kulturpolitiska talespersoner var Miljöpartiet det enda vars företrädare inte kunde redogöra för det egna partiets kulturpolitik. I grund och botten för att det inte fanns någon.
Efter att Miljöpartiet förlänats kulturdepartementet bestämde det sig emellertid för att fylla detta tomrum och tillsatte en arbetsgrupp som skulle ta fram ett underlag för en ny miljöpartistisk kulturpolitik. Arbetsgruppens slutrapport, Kulturen. Det fjärde välfärdsområdet, som argumenterade för ökad ideologisk styrning av de svenska kulturinstitutionerna, fick ett allt annat än varmt mottagande i Kultursverige. Bland annat föreslog rapporten:
Tydliga direktiv och krav ska ställas på kulturinstitutioner att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan. Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.
Dessa auktoritära uppfostringsfasoner imponerade varken på kulturutövare eller kulturredaktörer. ”Bevare oss för Miljöpartiets kulturpolitik” skrev Expressens kulturchef Karin Olsson, och Aftonbladets Åsa Linderborg menade att Miljöpartiet ville förvandla kulturinstitutionerna till statliga ”uppfostringsanstalter”. Linderborg pekade också på hur Miljöpartiet sammanblandade kulturpolitiken med demokratiministeruppdraget.
Den dåliga publiciteten gjorde att arbetsgruppens rapport snabbt försvann ur offentlighetens ljus. Det gjorde dessvärre inte den auktoritära politiska inriktningen. När jag talade med Miljöpartiets kulturpolitiske talesperson Niclas Malmberg under politikerveckan på Gotland i somras deklarerade han stolt att det mesta som arbetsgruppen hade föreslagit redan omsatts i faktisk politik. Svenska Filminstitutets hot att inte dela ut marknadsstöd till manliga filmskapare är ett av de mer uppmärksammade exemplen på den nya identitetsbaserade och folkuppfostrande linjen.
Med reservation för att Amanda Lind är ett oprövat kort som kulturpolitiker bådar det med andra ord inte gott att Miljöpartiet behåller kontrollen över den statliga kulturpolitiken i fyra år till. I bästa fall har partiet hunnit mogna något och lärt sig stå emot påtryckningar från intressegrupper på ytterkanterna. I värsta fall får vi se en fortsättning på de gångna fyra årens aktivistiska folkuppfostrarpolitik. Bevare oss för det.
Lars Anders Johansson