Publicerad i Jönköpings-Posten 25 nov 2016
Sveriges Television firar 60 år, vilket man firar med en rad minnesprogram och en kavalkad av repriser ur företagets långa och stundtals ärorika historia. Tack vare satsningen Öppet Arkiv kan vi licensbetalare och övriga botanisera bland en stor mängd program från de senaste sex årtiondena.
Öppet Arkiv är inte bara en välkommen återbäring för alla som år efter år betalat tv-avgiften, utan också en nyttig påminnelse om vad tv varit och skulle kunna vara.
Ibland när man suckar över samtidens fördumning och ytlighet kan det vara bra att göra en reality check och se om det verkligen har blivit sämre. Några nedslag i Öppet Arkiv ger vid handen att det har det.
Allt var naturligtvis inte bättre förr.
Många av underhållningsprogrammen från för bara några årtionden sedan ger ett närmast beklämmande pinsamt intryck. Till exempel humorprogrammet ”Har du hört den förut” som spelades in på en pub i Sundsvall mellan åren 1983 och 2005 är ett sådant exempel, där i princip alla vitsar gick ut på att någon var full. Det skulle alltså vara det roliga, att personen var full. Om det inte rörde sig om en ”fräckis”. Då var det ännu värre.
Även bland kultur- och samhällsprogrammen fanns riktiga lågvattenmärken.
Ett legendariskt sådant var avsnittet av ”Svar Direkt”, där programledaren Siewert Öholm ställde den unge musikjournalisten Anders Tengner till svars för hårdrockens alla hemskheter.
Programmet var kraftigt vinklat till Tengners nackdel och har blivit en symbol för inskränkthet och rädsla för det nya och främmande.
I en dokumentär från 2016 möttes de båda på nytt, den här gången i ombytta roller med en hel lokal full med hårdrockare, där Öholm bad Tengner om ursäkt.
Den påtagligaste skillnaden som slår en när man gör nedslag i Öppet Arkiv är höjden på samhällsprogrammen.
Känslan påminner om när man byter från SVT till BBC och helt plötsligt upplever sig som bemött som en vuxen människa.
En favorit är rollspelsprogrammet ”Dilemma” som sändes i tre säsonger mellan 1997 och 1998.
Programledare och spelledare var journalisten och ekonomen Carl Hamilton, som presenterade ett fiktivt scenario för deltagarna, som tilldelats olika roller i det fiktiva scenariot.
Deltagarna var tungviktare i den svenska offentligheten: politiker, journalister, företagsledare, biskopar. Nivån var hög och intellektuell, samtalet lågmält, tempot långsamt. Det är med andra ord ett program som är svårt att tänka sig att det skulle göras idag.
Ett annat exempel är långköraren ”Fråga Lund” som sändes i omgångar mellan 1962 och 2000, där professorer och andra akademiker fick svara på tittarnas frågor.
Programmet återupptogs i ny tappning 2016, med Kristian Luuk som programledare. Det nya ”Fråga lund” kritiserades hårt i pressen.
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand kallade programmet för en ”kränkning av en hel lärdomskultur”.
Sveriges Television har kritiserats hårt för sin politiska slagsida åt vänster, en slagsida som inte i huvudsak kommer till uttryck i rapporteringen kring politiska partier, utan i frågeställningar, problemformuleringar och urval av vilka personer som lyfts fram. Inte minst i kultur- och underhållningsprogrammen.
Det är en befogad kritik.
Sedan Hanna Stjärne tillträdde som chef har hon knutit en rad politiska aktivister till SVT: rasideologen Behrang Miri och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård har anställts som programledare.
För Sveriges Radios del räcker det med att lyssna på P3 under en förmiddag för att slagsidan ska bli uppenbar. Problemet är att det inte finns någon instans som granskar opartiskheten och sakligheten i public serviceföretagen.
Granskningsnämnden för radio och tv, som företagen själva hänvisar till när frågan kommer upp, har inte detta uppdrag.
Nämnden granskar bara enskilda program som har blivit anmälda, och aldrig tendensen över tid. Nämnden tittar heller inte på faktaunderlaget, utan bara på parternas utsagor.
Frågan är dock om inte infantiliseringen av programutbudet är ett större problem för public serviceföretagen på sikt, än den åsiktsmässiga slagsidan.
Sveriges Television och Sveriges Radio åtnjuter alltjämt ett högt förtroende hos allmänheten, jämfört med andra medier, men det är vikande.
Framförallt tycks det vara den bildningshungrande och kulturintresserade publiken man vill göra sig av med. Fördumningen av ”Fråga Lund” är ett sådant exempel. Förytligandet av kulturprogram som Kobra och Babel ett annat. Prioriterandet av rent kommersiell underhållning som Melodifestivalen ett tredje.
Just nu pågår diskussioner om den framtida finansieringen av public service.
Om SVT och SR inte vill undergräva sitt eget existensberättigande är det hög tid att börja leverera den kvalitet och bredd som man så ofta slår sig för bröstet om.
De kan börja med att åter tilltala publiken som vuxna.
Lars Anders Johansson