Publicerad i Jönköpings-Posten 7 jul 2016
Den som har beklagat sig över att offentligfinansierad svensk kultur i allmänhet och scenkonsten i synnerhet är politiserad, har antagligen bara sett en bråkdel av vad som komma skall.
Den som trodde att det långa sjuttiotalet på kulturens område snart skulle vara över har förmodligen bedragit sig.
”Hur påverkar Donald Trump svensk scenkonst”, löd den tillspetsade rubriken på en paneldiskussion som jag medverkade i under Almedalsveckan.
Det handlade naturligtvis inte om att den amerikanske presidentkandidaten skulle ha lanserat något slags sinister plan för att förändra repertoaren på Kungliga Dramatiska Teatern och Spira i Jönköping, utan om hur det svenska kulturlivet nu skulle formera sig för att möta det hot som Trump och det som han står för förmodades utgöra.
Samtalet inleddes med en monolog av Josette Bushell-Mingo, skådespelerska och konstnärlig ledare på Riksteatern.
Monologen byggde på en intervju med Trump i en amerikansk tidning, men gick mest ut på att förlöjliga honom.
Även om Donald Trump om någon bör tåla en del spott och spe och själv uppvisar tydliga mobbartendenser, finns det något obehagligt över när en enda person skall hånas kollektivt inför ett fullsatt auditorium.
Till och med jag som inte är någon vän av Trump och oroas svårt inför ett eventuellt presidentskap ryggade inför spektaklet.
I panelen satt långfilmskonsulenten Baker Karim, en av svensk filmpolitiks tyngsta makthavare, som har kritiserats hårt för sin vilja att fördela resurser utifrån yttre attribut som hudfärg och könsorgan, det vill säga det som i debatten kallas för identitetspolitik.
Karim menade att den svenska kulturpolitiken nu måste bli ännu mer ideologisk för att möta den ideologi som Trump för fram och som Karim menade i själva verket ligger till grund för hela vårt samhälle.
Gustav Deinoff, konstnärlig ledare på Unga Klara i Stockholm, fyllde i och menade att den svenska scenkonsten nu måste våga ”ställa andra frågor” och ”bryta tabun”.
Dock visade det sig att dessa tabun inte alls var några tabun, utan de frågor som har dominerat svenskt kulturliv de senaste åren: rasism, feminism, homofobi etc. Den som verkligen hade velat bryta tabun hade gått emot denna åsiktslikriktning.
Måns Lagerlöf, teaterchef vid Riksteatern, framförde den relevanta synpunkten om att en förklaring till vänsterdominansen inom kulturlivet beror på att en vanlig högeruppfattning är att konsten och kulturen inte skall politiseras.
Det är riktigt, men förklarar bara varför det finns mindre politiserat innehåll från höger i kulturlivet, inte varför vänsterdominansen är så kompakt bland de anställda vid institutioner som Unga Klara eller Riksteatern.
För naturligtvis finns det gott om kulturutövare med andra uppfattningar än de som dominerar inom den svenska scenkonsten idag. De som talar om mångfald och representativitet borde också måna om åsiktsmångfalden.
Konsensuskulturen är tråkig, och dålig för konsten.
Som konstnären Makode Linde påpekade är det verkliga tabut inom svenskt kulturliv att vara sökande, att inte sitta på de tvärsäkra svaren.
Om kulturlivet verkligen ville utgöra en motkraft till Donald Trump och andra politiska demagogers vulgarisering av det offentliga samtalet skulle det vinnlägga sig om att istället erbjuda nyanser, ett resonerande tonläge och ett annat sätt att närma sig människans villkor än det politiska.
Tyvärr fanns mycket litet i paneldiskussionen som pekade åt det hållet.
Plakatteaterns tid är nu.
Lars Anders Johansson