KRÖNIKA I det svenska kulturlivet syftar ”mångfald” på fysiska egenskaper som könsorgan och pigmenthalt, samtidigt som åsiktslikriktningen och de estetiska uttrycken blir allt snävare.
Publicerad i Jönköpings-Posten 9 maj 2016
Det svenska kulturlivet har blivit kidnappat av några som inte vill det väl.
En oroväckande stor del av makten över konsten och kulturen tycks numera ligga i händerna på personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig det som skapas nu eller av det som skapats i det förflutna, men desto mer intresserade av att begränsa, hindra, stoppa och censurera.
Deras vapen är smutskastning och stigmatisering.
Den som inte tillmötesgår deras snäva ramverk riskerar inte bara smutskastningskampanjer och förtal i sociala medier, nej deras inflytande sträcker sig även till de stora kulturredaktionerna och allra högst upp i den offentliga kulturbyråkratin.
Den som inte rättar sig i ledet riskerar både anseende och framtida utkomstmöjligheter.
När ansedda bokförlaget Bonnier Carlsen ställer sin mångårige författare Jan Lööf inför ultimatumet: anpassa dina gamla böcker till den politiserade tidsandan eller så blir det ingen nyutgivning (trots att efterfrågan finns) är det mobben som har segrat.
Kulturen och historien ska läggas till rätta för att tillfredsställa deras politiska agenda.
Vad är det då för brott som Jan Lööf har begått i sina folkkära böcker om Skrotnisse och hans vänner? Han har använt stereotyper.
Stereotyper som enligt mobbens godtyckliga måttstock skildrar andra kulturer på ett nedlåtande sätt. Jan Lööf själv håller inte med, en av de aktuella figurerna är baserad på en gammal vän och medmusikant till Lööf (som också är jazzmusiker) och Lööf är övertygad om att han hade varit smickrad av framställningen om han ännu varit i livet.
Det duger dock inte åt mobben.
Stereotyper är ett klassiskt verktyg för författare och konstnärer att förklara, förenkla, förändra och spegla världen.
Stereotyper kan vara nedlåtande, men också uppskattande, humoristiska, kärleksfulla, absurda. En stereotyp framställning av andra folk är inte per definition rasistisk.
Givetvis måste Jan Lööfs böcker och bilder kunna diskuteras, problematiseras och ifrågasättas, precis som all annan konst. Särskilt viktigt är det när det kommer till konst som vänder sig till barn. Att börja censurera böcker för att de innehåller stereotyper är dock en farlig återvändsgränd.
Jan Lööf är långt ifrån den ende som har drabbats av den tystande mobbens inskränkande härjningar. En annan barnboksillustratör, konstnärinnan Stina Wirsén, utsattes för en veritabel hetsjakt på grund av den svarta figuren Lilla Hjärtat, som också uppfattades som en stereotyp.
För några år sedan försökte en ideologiskt driven kulturbyråkrat på Kulturhuset i Stockholm rensa ut Tintin från barn- och ungdomsbibliotekets hyllor utifrån liknande idéer.
Byråkraten fick sparken för sitt tilltag, men arbetar numera med ”mångfald och representation” på Sveriges Television, där den nya intoleransen är högsta mode.
För den som värnar ett fritt och oberoende kulturliv finns det skäl att vara orolig.
Det svenska kulturlivet dignar under en byråkratisk överbyggnad som tycks mer intresserad av vad som inte får sägas än om den konstnärliga friheten och där ”mångfald” syftar på fysiska egenskaper som könsorgan och pigmenthalt, samtidigt som åsiktslikriktningen och de estetiska uttrycken blir allt snävare.
När stora offentliga kulturinstitutioner, public servicebolag och privata bokförlag böjer sig för den tystande mobben och när allt mer av de offentliga kulturpengarna styrs till den överbyggnad av mångfaldskonsulter och självutnämnda rättviseförmedlare som har upphöjt tystnaden och likriktningen till högsta goda, är det uppenbart att kulturen blivit kidnappad.
Det är hög tid att befria den.