Publicerad i Smedjan 28 juli 2017
Den som försöker lyfta flagranta problem och missförhållanden i offentlig förvaltning eller mediebranschen i Sverige kommer snabbt att avfärdas som konspirationsteoretiker. Någon konspiration finns dock inte. Det är mycket värre än så.
Den som påtalar ett samhällsproblem i dagens Sverige avfärdas inte sällan som konspirationsteoretiker. Så ser nämligen den nya debattlogiken ut. Samma debattörer och falanger som fram tills för något år sedan letade med både ljus och lykta och förstoringsglas efter strukturella förklaringar till varje samhällsproblem, anstränger sig nu till sitt yttersta med att avfärda sådana förklaringar som konspirationsteorier.
För inte länge sedan ansågs det till exempel ofint att påpeka att också kriminella har ett eget ansvar för sina handlingar. Istället skulle deras förbrytelser mot lagen och andra människor förklaras och ursäktas med strukturella förklaringar av socioekonomisk karaktär, det är samma tankegång som ligger bakom trenden att benämna problemområden som ”utsatta”.
För inte länge sedan ansågs det till exempel ofint att påpeka att också kriminella har ett eget ansvar för sina handlingar.
Men så plötsligt förändrades debatten. Den som tyckte sig se större samband och bakomliggande mönster applåderades inte längre för sin förmåga att blottlägga de bakomliggande strukturerna utan anklagades istället för att ge uttryck för konspirationsteorier.
Den som exempelvis anade ett samband mellan å ena sidan valet av ämnen och vinklar i public serviceföretagens programutbud och å andra sidan den starka överrepresentationen av journalister med rödgröna sympatier beskylls för att vara konspirationsteoretiker. Också den som menar att det vore på sin plats med rutiner där sakligheten och opartiskheten i public serviceföretagens programinnehåll följdes upp och utvärderades över tid beskylls för att vara konspirationsteoretiskt lagd.
Konspirationsteoretiker blev jag också beskylld för på Aftonbladets kultursida med anledning av min senaste bok, som skildrar den svenska kulturpolitikens utveckling under 1900-talet. Att påvisa att det finns historiska orsaker till dagens vänsterdominans är alltså konspirationsteoretiskt. Inte nog med det, det är att likställa med Goebbles, om man får tro Aftonbladet kultur. (Extra ironiskt i sammanhanget eftersom det kulturpolitiska system som jag kritiserar i boken de facto inspirerades av just Goebbles när det först växte fram på 1930-talet, men det är en annan historia.)
Jag tror inte att vänsterhegemonin inom vare sig den offentligt finansierade kultursektorn eller inom delar av media är ett uttryck för en konspiration. I min bok Att dansa efter maktens pipa visar jag hur olika politiska intressen och grupper under lång tid skaffade sig inflytande över kulturpolitiken och hur en medveten ideologisk strävanformade det kulturpolitiska systemet. Det är ingen konspiration.
Jag tror inte att vänsterhegemonin inom vare sig den offentligt finansierade kultursektorn eller inom delar av media är ett uttryck för en konspiration.
I Sverige sammanföll det snabba expansionen av den statliga kulturpolitiken under 1970-talet med den vänstervåg som vid denna tid svepte över hela västvärlden. Att den kom att sätta sin prägel på de institutioner som växte fram är inte särskilt förvånande.
Att människor som idag sitter på maktpositioner är måna om att behålla dem och bevara sin maktbas krävs inte heller någon konspirationsteoretiker för att se. Egenintresset ljuger aldrig, som Marx formulerade det, och i ljuset av denna enkla sanning är det också lätt att inse att det inte behövs någon sammansvärjning för att upprätthålla rådande maktstrukturer.
När Transportstyrelseskandalen började uppdagas i all sin förfärlighet i förra veckan förvånades jag och många med mig över det synbart låga intresset hos de stora nyhetsredaktionerna. Hos Sveriges Television och flera andra nyhetssajter låg nyheten inte ens på förstasidan under flera dagar. När jag och flera andra ifrågasatte denna märkliga nyhetsvärdering beskylldes vi för att vara just konspirationsteoretiker.
När jag och flera andra ifrågasatte denna märkliga nyhetsvärdering beskylldes vi för att vara just konspirationsteoretiker.
Jag tror inte att det var någon konspiration som låg bakom att nyhetsredaktionerna var så sena med att ge nyheten den uppmärksamhet som den förtjänade. Jag tror inte att man valde att tona ned nyheten för att skydda regeringen. På ett sätt tror jag att det är mycket värre än så.
Trots allt tal om agendasättande journalistik och politisk slagsida inom delar av journalistkåren tror jag att det stora problemet inom den svenska journalistiken är något annat: rädsla för att sticka ut, för att trampa fel. Åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, handlar inte så mycket om vad som skall tyckas och sägas som att alla skall tycka och säga samma sak. Det verkar även prägla nyhetsjournalistiken.
Istället för att vilja vara först med den stora nyheten sitter redaktörerna nervöst och sneglar på de andra och väntar på att någon skall gå före. Troligtvis är det därför som ledarskribenter allt oftare har kommit att göra nyhetsjournalisternas jobb. De som har betalt för att tycka saker behöver inte vara lika rädda för att gå emot den kvävande konsensuskulturen.
Istället för att vilja vara först med den stora nyheten sitter redaktörerna nervöst och sneglar på de andra och väntar på att någon skall gå före.
Orsakerna till denna räddhågsna mediekultur är antagligen flera: osäkra anställningsvillkor, mördande konkurrens mellan journalister och mellan mediehus, ett hårdnande debattklimat där den som gör ett avsteg riskerar drev och utfrysning. Egenintresset ljuger aldrig och allt fler journalister kämpar om allt färre journalisttjänster.
Om det ändå vore frågan om en konspiration. Då kunde konspiratörerna avslöjas och bytas ut. De problem Sverige brottas med är mycket svårare än så.
Lars Anders Johansson