Myten om den borgerliga hegemonin

Det finns en populär myt som odlas i svenska vänsterkretsar som gör gällande att media skulle vara borgerligt dominerat.

Publicerad i Jönköpings-Posten 8 aug 2015

I en diskussion med chefredaktören för en av de mer radikala vänsterpublikationerna i landet dristade sig denne häromdagen rentav till att tala om att det rådde en borgerlig hegemoni. Den som någon gång slagit upp en svensk dagstidning på något annat uppslag än ledarsidan, eller till äventyrs lyssnat till den statliga radion vet att så inte är fallet.

Argumenten för påståendet att media skulle vara övervägande borgerligt är två: Det första handlar om att det finns fler borgerliga ledarsidor än socialistiska i Sverige. Det är sant. Sedan A-pressen imploderade för några årtionden sedan på grund av vikande prenumerantunderlag och dåliga affärer förändrades den tidigare jämna balansen. Flera socialdemokratiska tidningar, som Arbetarbladet i Gävle och Folkbladet i Norrköping, överlevde genom att de köptes upp av ägarna till den borgerliga konkurrenten.

Det andra argumentet handlar om att ägarna, som antingen utgörs av familjer som Bonniers och Hamrins, eller av vinstdrivande företag som Schibstedts och Stampen förmodas drivas av borgerliga värderingar. Det kan förmodligen stämma på individnivå, men den som är bekant med utgivningen på Bonniers förlag eller någonsin läst Dagens Nyheters kulturdel vet att så inte är fallet. Att profitdrivna Schibstedts skulle stå för en borgerlig agenda motbevisas enkelt av flaggskeppet Aftonbladet med sin vänstersocialdemokratiska ledarsida och en till kultursida förklädd extra ledarsida med ännu radikalare agenda.

Även de borgerliga dagstidningarna, det vill säga de som har en borgerlig ledarredaktion, brukar kompensera denna med en tydlig vänsteragenda på kultursidorna. När A-pressen bröt samman sökte sig många vänsteropinionsbildare till just kultursidorna istället. Politiska skribenter som Per Wirtén, Göran Greider och Daniel Suhonen publiceras lika ofta på de liberala kultursidorna som i de egna partiorganen. Någon motsvarande förekomst av borgerliga dissidenter på de socialistiska kultursidorna har inte kunnat iakttas.

Det finns en, förvisso hedervärd, hållning i den liberala pressfären att kultursidorna skall bereda plats åt en mångfald av åsikter. Dessvärre har denna hållning oftare än inte slagit över i en vilja att tillmötesgå motståndaren i sådan utsträckning att liberala och konservativa röster nästan helt trängts bort. Vad ännu värre är verkar även de opolitiska kulturartiklarna ha fått stryka på foten i hög utsträckning i detta åsiktsjournalistikens tidevarv.

Kultursidornas reaktioner på Alice Teodorescus sommarprogram talade sitt tydliga språk. Aftonbladet kultur ägnade två artiklar åt att såga hennes budskap och Expressen, Svenska Dagbladet och även Göteborgs-Postens egen kultursida skrev varsin nedgörande artikel. Inget annat sommarprogram de senaste två åren har väckt motsvarande indignation på kultursidorna. Men så är borgerliga röster i Sommar i P1 sällsynta, trots en överrepresentation av journalister, tyckare och mediefolk.

Just Sommar i P1 hör till de finaste sammanhangen i den svenska offentligheten. Att kvalificera sig dit är en fjäder i hatten som ger de utvalda en särskild tyngd och trovärdighet och, inte minst, en och en halv timmas tillgång till miljoner lyssnare. Under valåret 2014 kritiserades programmet, framförallt från borgerligt håll för att uppvisa en slagsida åt vänster. Mest kritiserades poeten och kommunisten Athena Farrokzadh som höll ett politiskt brandtal två veckor före valet.

För att se om det låg något i kritiken gick jag systematiskt igenom programmen och fann en tydlig politisk tendens i ungefär hälften av de runt 60 programmen, men att endast två kunde sägas företräda borgerliga ståndpunkter. Det är inte första gången som Sveriges Radio kritiseras för en slagsida åt det rödgröna hållet. Denna kritik avfärdas dock av public serviceföretagen själva, liksom de besvärande undersökningarna från Göteborgs Universitet som visar att Miljöpartiet har egen majoritet bland medarbetarna på SR och SVT. Myten om den borgerliga hegemonin är emellertid ett effektivt redskap i debatten. På samma sätt som Socialdemokraterna demonstrerade mot sig själva varje år under sitt sjuttio år långa maktinnehav, kan åsiktslikriktningens försvarare närhelst de önskar frambesvärja den borgerliga hegemonins vålnad, peka på landets 50 borgerliga ledarsidor och med en rysning låtsas att resten av medielandskapet inte finns. Det finns nämligen ingen fördelaktigare position än den av ett spelat underläge.

Lars Anders Johansson