KRÖNIKA De gångna månaderna har visat att för många av kulturlivets intresseorganisationer är de egna profilfrågorna mindre viktiga än att en rödgrön ministär får regera ostört.
Publicerad i Jönköpings-Posten 12 feb 2015
De gångna månaderna har visat att för många av kulturlivets intresseorganisationer är de egna profilfrågorna mindre viktiga än att en rödgrön ministär får regera ostört.
Den 15 april 2012 deltog dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) i World Art Day på Moderna Museet.
En del i evenemanget bestod i ett performance-konstverk av konstnären Makode Linde. Konstverket, vars syfte var att belysa frågan om kvinnlig könsstympning, utgjordes av en tårta utformad som en mörkhyad kvinnas kropp ur vilken konstnärens eget huvud stack fram.
När kulturministern som första person satte kniven i tårtan började Linde skrika på ett hjärtskärande vis. Händelsen filmades och kablades snart ut över värden.
Lobbyorganisationen Afrosvenskarnas riksförbund hävdade att Liljeroths deltagande i Lindes performance-konstverk var ett utslag av afrofobi och krävde ministerns avgång.
Det var en besynnerlig anklagelse med tanke på att konstnären själv är afrosvensk och att konstverket syftade till att uppmärksamma de fruktansvärda övergrepp som begås mot flickor i stora delar av världen.
Kulturministern hade således inget att skämmas över och hade kunnat avfärda kritiken som trams, men valde ändå generöst att bjuda in företrädare för den kritiska organisationen till samtal på kulturdepartementet.
Många medier hakade på drevet mot kulturministern, som dock var en västanfläkt i jämförelse med vad hennes företrädare Cecilia Stegö Chilo fick utstå till följd av obetalda tv-avgifter, och som ledde till att Stegö Chilo avgick efter bara tio dagar på posten.
Liljeroths efterträdare, Alice Bah Kuhnke (MP), har fått en desto mildare behandling, trots en minst sagt skakig start på den nya karriären.
Att hon inte kunde ge några konkreta besked i den plågsamma P1-intervjun några veckor efter tillträdet var kanske inte så konstigt – hon var nybliven medlem i ett parti som i praktiken inte hade någon kulturpolitik att tala om.
Desto märkligare att medierna har legat så lågt med granskningen av de konkreta förslag som trots allt framkommit, som den stora budgetposten till odefinierad förortskultur.
Men det är inte bara journalisterna som har gett den nya kulturministern en smekmånad.
Även de vanligtvis högljudda intresseorganisationer som kulturlivet dignar under och som under åtta år har tagit varje tillfälle i akt att kritisera den moderata kulturministern har varit anmärkningsvärt tysta.
Exempelvis har författarförbundet varit mycket drivande i frågan om höjd biblioteksersättning under de gångna mandatperioderna, en fråga som dessutom råkar vara en av få som Miljöpartiet drev på kulturområdet under tiden i opposition.
Att partiet inte infriade sina utfästelser i sin första budget borde ha fått författarförbundet att rasa. Det gjorde man inte. De gångna månaderna har visat att för många av kulturlivets intresseorganisationer är de egna profilfrågorna mindre viktiga än att en rödgrön ministär får regera ostört.
Ännu mer anmärkningsvärt är den mediala tystnad som omger den sittande kulturministerns täta kontakter med extrema politiska organisationer.
Den Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, som driver den besynnerliga ståndpunkten att det skulle finnas särskilda rättigheter för bara muslimer, bjöds nyligen in tillsammans med flera andra lika radikala grupperingar till ett möte på kulturdepartementet om islamofobi.
Att de inbjudna grupperna endast representerar en specifik och dessutom radikal strömning inom islam har väckt förvånansvärt lite uppseende i medierna. Att inga shiamuslimska företrädare närvarade borde exempelvis ha fått en och annan journalist att höja på ögonbrynen.
Före valet konstaterades att Miljöpartiet är det enskilda parti som framställs i mest positiv dager av medierna. Trenden verkar hålla i sig även efter regeringstillträdet.
Skillnaden i bemötande mellan Alice Bah Kuhnke och hennes moderata föregångare illustrerar den svenska offentlighetens dubbla måttstockar.
Lars Anders Johansson