KRÖNIKA En ny bildningsrörelse tar form. Efter årtionden av styvmoderlig behandling av de humanistiska ämnena då utbildningspolitikens ledord varit anställningsbarhet har insikten sakta börjat sjunka in att medborgarna är mer än arbetskraft och att ett fullgott liv förutsätter mer än god materiell standard.
Publicerad i Jönköping-Posten 8 jul 2014 12:48
En ny bildningsrörelse tar form. Efter årtionden av styvmoderlig behandling av de humanistiska ämnena då utbildningspolitikens ledord varit anställningsbarhet har insikten sakta börjat sjunka in att medborgarna är mer än arbetskraft och att ett fullgott liv förutsätter mer än god materiell standard.
Någon gång under 1960-talet övergav arbetarrörelsen sitt bildningsideal. Efterkrigstidens ekonomiska uppsving möjliggjorde plötsligt vidsträckta politiska ingripanden på samhällets alla områden vilka 1930-talets folkhemsbyggare bara hade kunnat drömma om. Den tidiga arbetarrörelsens credo om att arbetarna genom flit och förkovran skulle höja sig till borgerskapets kulturella nivå och som tog sig uttryck i studieförbund och folkhögskolor fick nu ge vika för de sociala ingenjörernas långtgående ambitioner.
Kanske tydligast blev denna svängning på utbildningsområdet. Med UKAS-reformen 1969 övergavs det gamla bildningsuniversitetet för den nya tidens fasta studiegångar. Trots den samlade borgerlighetens och kommunisternas protester genomdrev Socialdemokraterna (som hade egen majoritet) reformen. Universiteten blev arbetskraftsfabriker, anpassade efter arbetsmarknadens behov.
Borgerligheten var inte sen att följa de bildningsfientliga socialdemokraterna i spåren. Den borgerliga motreaktion som följde sedan 1970-talets vänstervåg kulminerat med löntagarfondsstriden i början av 1980-talet kom att fokusera nästan helt på ekonomiska frågor. På bara ett årtionde lyckades man också vinna den ekonomiska striden.
På en rad andra områden lämnade dock borgerligheten ”walk over”. Kulturlivet som länge varit intimt sammantvinnat med borgerligheten i form av mecenater och publik blev genom 1970-talets skenande skattetryck och kraftiga expansion av den offentliga kultursektorn en angelägenhet för staten snarare än civilsamhället.
När man efter några årtiondens ökenvandring återvände till den utbildningspolitiska debatten var det främst ägarformerna och möjligheten att välja som diskuterades. Utbildningens mål och syfte lämnades därhän. Humanioras ställning inom såväl utbildningsväsendet som arbetsmarknad har försvagats under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Inte ens Jan Björklunds stora omläggning av skolpolitiken, bort från 1970-talsparadigmet, har sträckt sig mycket längre än att skapa ordning och reda i klassrummen. Bildningsperspektivet lyser alltjämt med sin frånvaro.
En reform som lärarlegitimationen riskerar rentav att bli kontraproduktiv eftersom den utestänger kunniga akademiker samtidigt som den premierar dem som genomgått den undermåliga lärarutbildningen.
I ljuset av detta är det särskilt glädjande att bildning och bildningsideal diskuterats vid ett flertal seminarier under årets Almedalsvecka. På båda sidor om den politiska blockgränsen spirar en gräsrotsrörelse, bland studieförbund, tankesmedjor och ideella organisationer som vill återuppväcka bildningsidealet.
Att bildningsförespråkarna återfinns på båda sidor om blockgränsen beror på att bildningskampen är både en frihetsrörelse och en jämlikhetsrörelse. Först genom bildning kan den enskilde skaffa sig tillräcklig förståelse om sin omvärld och sin egen situation för att kunna fatta väl underbyggda beslut om sitt eget liv, vilka är grunden för verklig individuell frihet. Bildning är också vägen för den som vill ta sig från en socialt utsatt situation och forma sitt eget liv. Detta visste såväl den gamla borgerligheten som den tidiga arbetarrörelsen.
I en digital verklighet där utbudet av information är i det närmaste oändligt är behovet av att kunna sovra större än någonsin. För att kunna sålla bland informationen krävs en rejäl bildningsgrund att stå på. Det går nämligen inte att tänka kritiskt utan kunskaper att grunda sin kritik på. Därför behöver vi en bred, blocköverskridande bildningsrörelse, oavsett vem som vinner valet i höst.
Lars Anders Johansson