KRÖNIKA Även om kvoteringen inte lagstiftas handlar det om implementeringen av en människosyn där individen reduceras till medfödda egenskaper som hon inte kan påverka.
Publicerad i Jönköpings-Posten 23 maj 2015
Även om kvoteringen inte lagstiftas handlar det om implementeringen av en människosyn där individen reduceras till medfödda egenskaper som hon inte kan påverka.
I en debatt mot Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu i Sveriges Televisions Aktuellt påstod den så kallade Rättviseförmedlingens ordförande Seger Yilmas att hennes organisation aldrig har förespråkat kvotering.
För en utomstående kan detta påstående te sig märkligt i ljuset av att hela organisationens verksamhet syftar till att förmå företag, organisationer och myndigheter att anlita och anställa människor utifrån av förmedlingen uppställda kriterier, såsom kön och efternamn.
Det vill säga kvotering utifrån statistiska parametrar. Vad Yilmas menar är dock att de aldrig har förespråkat lagstiftning om kvotering, vilket är en annan sak.
Som festivalarrangör råkade jag ut för förmedlingens metoder för några år sedan då min festival anklagades för att ha för få inbokade artister av ett specifikt kön.
En mobb av näthatare, utrustade med förmedlingens listor över av dem godkända artister av rätt kön, uppenbarade sig och hotade med att bedriva kampanj mot festivalen om inte den statistiska skevheten åtgärdades.
För små aktörer i kultur- och nöjesbranschen kan denna typ av kampanjer vara direkt förödande. Att många hellre tillmötesgår utpressarna än väljer att ta öppen strid är således inte särskilt konstigt.
I flera musikgenrer är dessutom frågan mer komplicerad än vad förmedlingen vill göra gällande. För inte många årtionden sedan var det många fler män än kvinnor som var verksamma inom en rad musikgenrer. Det är beklagligt och orsakerna till detta kan man diskutera.
I dag har det dessbättre förändrats och i stora delar av musiklivet är det lika många eller fler kvinnor som är aktiva. Men konsekvensen av att det tidigare var fler män som lirade blev att fler män slog igenom och gjorde karriär inom musiklivet, helt enkelt eftersom urvalet var större.
I dagens musikliv märker vi av detta genom att det bland äldre etablerade artister finns en klar övervikt av manliga artister.
Som arrangör behöver man oftast kända dragplåster för att locka publiken.
Bland de kända namnen i flera genrer är fler män än kvinnor, av ovanstående skäl.
I spåren av kvoteringsideologin har man kunnat iaktta en utveckling där festivaler fyller upp manskvoten med kända namn från förr, vilket gör att hela utrymmet för unga och oetablerade artister måste fyllas upp med kvinnliga artister, helst från förmedlingens listor.
Den som tror på arvsynd och kollektiv bestraffning skulle naturligtvis kunna hävda att det är rätt att manliga artister på detta sätt kvoteras ut idag, som hämnd för årtionden (årtusenden?) av skevhet åt andra hållet.
På motsvarande sätt förhåller det sig med de andra kategorier som förmedlingens listmakare laborerar med, till exempel frekvensen av utomnordiska namn.
För några årtionden var denna grupp betydligt mindre än vad den är idag.
Att personer med utomeuropeiska namn inte är representerade i samma utsträckning i samhällssektorer som tar årtionden att arbeta sig in i och att nyanlända invandrare inte är proportionellt representerade i ett lands parlament är inte särskilt konstigt.
Det finns en naturlig eftersläpning som inte har med diskriminering att göra.
Svårigheterna med att avgöra varifrån ett efternamn härrör har påtalats av ett flertal debattörer.
Utgångspunkten, att det är din grupptillhörighet i form av ditt kön, ditt efternamn eller din hudfärg, som ska avgöra om du är kvalificerad för att stå på en festivalscen, i en debattpanel eller att göra ett visst jobb och inte dina erfarenheter, färdigheter och åsikter är det grundläggande problemet.
Även om kvoteringen inte lagstiftas handlar det om implementeringen av en människosyn där individen reduceras till medfödda egenskaper som hon inte kan påverka.
Hur godtyckligt det synsättet är framgick med all önskvärd tydlighet nyligen när det visade sig att den föreslagna kvoteringen av kvinnor till börsbolagens styrelser skulle medföra att utlandsfödda styrelsemedlemmar kvoterades ut.
Det är en typ av intressekonflikter som kommer att bli allt vanligare ju mer utbrett förmedlingens perspektiv blir.
Ytterligare en dimension som komplicerar det hela är hur man ska hantera de minoriteter som är överrepresenterade i olika sammanhang.
Ytterligare en paradox är att de organisationer som mest entusiastiskt har anslutit sig till förmedlingens perspektiv, såsom public serviceföretagen, är de där åsikts- och perspektivmångfalden tycks allra minst.
Någon åstundan till att främja mångfald på åsiktsområdet tycks inte finnas hos förmedlingens förkämpar.
I slutändan är alla förlorare på en ordning där grupptillhörighet går före prestation. Utom medelmåttorna.
Lars Anders Johansson