Publicerad i Smedjan 28 mars 2018
Per Lodenius är svenskläraren och folkdansaren från Norrtälje som blev riksdagsledamot för centerpartiet. Tillgänglighet och decentralisering är ledorden när han formulerar den centerpartistiska kulturpolitiken. han är mycket kritisk till det han uppfattar som ett storstadsfokus i regeringens kulturpolitik.
Per Lodenius har suttit i riksdagens kulturutskott för Centerpartiet sedan 2011. Han är en av de tre kulturpolitiker som jag intervjuade inför valet 2014 som fortfarande är kvar på sina poster. Vi träffas på hans tjänsterum i kanslihuset. Per Lodenius har bakgrund som svensklärare och som folkdansare. Kulturpolitiken har inte varit något profilområde för Centerpartiet, som under alliansåren hamnade i skuggan av Moderaterna. Centrala frågor för centern är inom kulturpolitiken, liksom i övrigt, frågor om decentralisering och tillgänglighet.
Varför ska staten bedriva kulturpolitik?
– Därför att utan kultur stannar hela samhället. Vi får ett väldigt fattigt samhälle om vi inte har kultur, och kulturen behöver ibland ha vitamininjektioner, behöver ha stöd för att kunna utvecklas och för att kunna vara fri. Då behöver vi en statlig kulturpolitik just för att kunna ge utrymme för kulturen.
För vem skull bedriver staten kulturpolitik?
– Det är för invånarnas skull. I första hand för dem som tar del av kulturen. I andra hand för dem som utövar kultur.
Hur stort ansvar har den offentliga sektorn för kulturlivet i dess helhet?
– Ett stort ansvar, eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av möjliggörandet av kultur. Men man har också ett stort ansvar för att inte bli styrande i kulturlivet.
Bör statens kulturbudget ökas eller minskas jämfört med i dag?
– Kulturbudgeten i sig är inte allenarådande för kulturens utveckling. Det är andra delar också. Ofta pratar vi bara om hur mycket pengar vi skjuter in till kulturen, men ett bra exempel är ju faktiskt filmpolitiken som nu totalt har havererat. Biograferna är en viktig kulturbärare av filmen, att då höja momsen på biobiljetter för att få in mera pengar till just filmkulturen, leder i stället till att man dränerar just filmkulturen, genom att biograferna inte kan leva längre. Då blir ju pengarna felanvända. Så det handlar inte bara om hur man använder budgetinstrumentet utan också skatteinstrumentet.
– Det är samma sak när det handlar om frilansar, vilka är en stor del av kultursektorn. Hur kan vi göra det lättare för frilansar rent generellt? Det är en fråga som inte besvaras av hur stor kulturbudgeten är, men det är någonting som också är viktigt för kulturens utveckling och möjligheterna att arbeta i kultursektorn. Så jag vill inte säga någonting om hur stor kulturbudgeten ska vara, för det hänger ihop med så många andra delar.
Hur bör ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner se ut i kulturpolitiken?
– För det första skulle jag vilja se att både kommuner och regioner fick större möjligheter att ta ansvar för kulturpolitiken. Vi skulle behöva utveckla kultursamverkansmodellen ytterligare, för i dag styrs den fortfarande väldigt mycket centralt från statliga myndigheter. Jag skulle vilja se mer utav ett nerifrån och upp-perspektiv jämfört med hur det ser ut i dag.
Vad är din och Centerpartiets uppfattning om den nya filmpolitiken?
– Det gamla filmavtalet behövde reformeras. Det fungerade inte fullt ut längre. Den förra alliansregeringen hade redan börjat titta på hur det skulle kunna förändras, och då hade man redan avfärdat momsmöjligheten för att kunna finansiera det, eftersom man förutsåg det som händer nu, när möjligheterna att se film på bio på mindre orter försvinner. Samtidigt hade en stor del av intäkterna till filmpolitiken försvunnit eftersom DVD-försäljningen minskade kraftigt. Så det hade behövts göras en omförhandling, och en genomlysning av filmpolitiken, men i stället valde regeringen att bara säga upp avtalet, och sedan har man försökt sig på något slags lappa och laga-lösning som tyvärr har visat sig inte fungera.
Hur vill då Centerpartiet att filmpolitiken ska se ut i stället?
– Till att börja med så vill vi ha en filmpolitik som lyfter fram både breddfilmerna och de lite smalare filmerna. Både dokumentärer och spelfilmer. Vi tror ju på att vi behöver ha de breda filmerna som lockar biobesökare för att få finansiering till de smalare filmerna. I dag så är den statliga filmpolitiken tyvärr mest inriktad på festivalbesökare och kanske lite smalare filmer. De kan vara viktiga de också, men vi tror inte att prioriteringen är riktigt rätt just nu.
Vad är viktigast, att filmpolitiken främjar kvalitet, filmskaparnas frihet, eller kvantitativa kulturpolitiska mål, som till exempel att det ska vara mångfald av olika hudfärger eller könskvotering och liknande?
– Det går inte att separera de här delarna från varandra, för de hänger ihop. Först måste man fråga sig, vad är kvalitet? Är kvalitet hur många som ser på film? I kvalitet finns ju också mångfaldsbegreppet, och att ha filmer som visar ett brett spektra av Sverige. Det kan vara en geografisk spridning, det kan vara en spridning av vilken bakgrund man har eller könsaspekter och så vidare. Så de här tre delarna hänger ihop. Sedan behöver vi också filmskapare som är fria i sitt skapande, för annars får vi inte några nya filmer utan det blir bara en industriproduktion av det.
När du säger att kvalitet även rymmer en mångfaldsaspekt, menar du att en film som exempelvis Saving Private Ryan, som bara innehåller vita män, skulle vara kvalitetsmässigt sämre på grund av det?
– Nej, vad jag menar är att frågan är hur man definierar kvalitet i det här fallet. Jag är inte expert på just Saving private Ryan, jag har ju sett den, men inte mer än så. Men det kan ju vara så: vad är det filmen ska spegla? Det kanske bara är vita män med i en film, eller bara kvinnor av en annan etnisk bakgrund i en annan, just för att den filmen kräver det. Nu säger jag inte att det är så med just den filmen, men det handlar om vad filmen är tänkt att spegla. Dels kan vi inte gå in och styra det politiskt, däremot bör man se på hur vi kan få in en mångfald i filmproduktionen.
Ska tester som Bechdeltestet vara avgörande för vem som kan få filmstöd?
– Nej.
Vilken roll ska kulturrådet ha i kulturpolitiken? Ska det ha större makt, mindre makt eller lika mycket makt som i dag?
– Vi har sagt att vi behöver se över hela kulturrådets arbete. Det har blivit en ganska stor kulturmyndighet och frågan är om det ska finnas så pass mycket under en och samma myndighet. Utvecklar vi till exempel kultursamverkansmodellen skulle det innebära mindre makt för kulturrådet centralt. Men för det skulle det krävas en ordentlig utredning.
– Ska myndigheten för kulturanalys finnas kvar?
– I vårt budgetförslag finns den inte kvar, eftersom vi vill se en generell minskning av myndigheter som kontrollerar andra myndigheter. Vi vill ha en översyn av det. Myndigheten för kulturanalys har ett viktigt uppdrag, men det finns också andra myndigheter som analyserar myndigheter. Kanske kunde de slås ihop? Lite grann som Riksrevisionen, men mera med ett myndighetsuppdrag.
Ska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Alexandria och Istanbul finnas kvar?
– Det har vi inte direkt någon uppfattning om. Men vi vill ju se mer av internationellt arbete med svensk kultur. Då kan de ju vara delar som vi kan använda i det. Men återigen: här vill vi också göra en översyn. Vi tycker att det finns väldigt mycket arbete som bara har rullat på på det här området.
Bör statens fastighetsverk fortfarande äga viktiga statliga kulturinstitutioners byggnader?
– Där har vi inte heller tagit ställning. Någon måste ju äga och förvalta byggnaderna, och just nu är det organiserat under Statens Fastighetsverk. Det finns andra delar av kulturpolitiken som vi tycker att det är mer angeläget att se över i nuläget.
Är det rimligt att Statens fastighetsverk tar ut så kallade marknadshyror av statens egna myndigheter?
– Det här är en diskussion som förs hela tiden. Vad är en marknadshyra? Det här behöver vi göra en ordentlig översyn av, vad den egentliga kostnaden är. För det handlar ju bara om att flytta pengar mellan olika myndigheter. Någonstans måste kostnaderna tas, och det här är inga billiga byggnader att driva och underhålla. Som sagt, här behöver vi se över vad som är ren förvaltning och vad som är en kostnad som kan gå till kulturutövning i stället.
Bör de tre världskulturmuseerna i Stockholm slås ihop till ett enda?
– Nej.
Varför inte?
– Därför att de här museerna har så olika områden och viktiga historiska delar att visa. Att slå ihop dem till en stor myndighet vore inte bra. Man kan ha samarbete kring vissa delar av verksamheten, men det skall myndigheterna själva avgöra. Vi ska inte hindra något sådant samarbete. Men vi ska inte heller från politikens håll driva på för att slå ihop tre fungerande verksamheter.
Det har framförts kritik mot utvecklingen i museivärlden där akademisk fackkunskap ersätts av aktivister och kommunikatörer i stället, har du någon uppfattning om den utvecklingen?
– Här har vi sett en stor förändring i museivärlden de senaste tio-femton, ja kanske tjugo åren. Där man går ifrån redovisande utställningar till mer aktiva museer, där man också som besökare mer fungerar som en aktör, vilket jag tror är bra. Men det får inte ske på alltför stor bekostnad av just den historiska kunskapen, för annars har inte museet någonting att förmedla och visa, så att här är det en balansgång.
Bör kulturarvspolitiken fokusera på svensk kultur?
– Vad är svensk kultur?
Ja, det var min nästa fråga.
– Det är det som man egentligen måste fråga sig: vad är svensk kultur? Då är det viktigaste att visa på hur kulturen har påverkat samhället. Ska man se Sverige som en nation eller som en del av världen? Vi har ju människor som flyttar till Sverige från andra länder och människor från Sverige som flyttar utomlands. Då kan det hända att man både ser sig som svensk och icke svensk och vice versa. Då måste vi spegla det, för det handlar om hela vårt samhälle, hur det ska speglas och präglas och som sagt, återigen, svensk kultur. Jag vill inte definiera svensk kultur på det sättet. Jag är själv pedagog i svensk folk-pardans och där har jag ju kunnat se hur dansen utvecklats genom utländsk påverkan.
Mer konkret: var det rätt av regeringen att stryka begreppet nationellt kulturarv i den nya kulturarvspropositionen?
– Ja, Centerpartiet hade inte direkt någon reservation på den punkten.
Folkbildningspolitiken är ju en av de stora offentliga bidragarna till kultursektorn, men den ligger inte under kulturdepartementet, är det en bra ordning?
– Vi kan tycka att man skulle ha ett närmare samarbete mellan kulturdepartementet och utbildningsdepartementet även i andra frågor, så frågan är var folkbildningen ska ligga. Det är ju en hybrid mellan kultur och utbildning, så det hamnar precis mitt emellan.
Tycker du att kulturpolitiken ska vara värdeneutral eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar?
– Politiken som sådan ska ju försöka att var neutral. Det går aldrig att vara neutral för det finns alltid politiska värderingar i vad man än beslutar och vad man än gör. Vi har egentligen ett uppdrag hela tiden att vara värdeneutrala i det politiska arbetet på olika sätt i och med att vi har en politisk värdegrund som vi står på. Men när det handlar om stöd till kulturarbete så ska ju inte vi värdera kulturarbetarnas politiska ståndpunkt, utan det handlar ju mer om kulturutövningen.
Den här värdegrunden, vad utgår den ifrån?
– Hur menar du då?
Du sade att ni står på en värdegrund.
– Ja, det är den politiska värdegrunden som vi har. Centerpartiets värdegrund i det här fallet. Som jag har ju min politiska grund i.
Bör politiker aktivt driva på för att den värdegrunden ska komma till uttryck i kulturpolitiken?
– Ja, uttryckt på så sätt att vår värdegrund, att vi tror på människors frihet och möjligheter och kunskap. Vi tror också på entreprenöriellt tänkande, vilket gör att vi också tror på att stötta exempelvis kulturarbetare som vill jobba på ett frilanssätt eller där vi ser att civilsamhället skulle kunna jobba. Så det blir ju självklart att det ligger ju då i ett värdegrundsarbete att det är de delarna som vi ser som viktiga delar, att kunna få ett levande kulturliv, är att stötta civilsamhälle. Att skapa bra förutsättningar för frilans och sådana delar.
Hur väl fungerar principen om armslängds avstånd?
– Det är en jätteviktig princip, men då är vi tillbaka i diskussionen om utifrån vilka kriterier vi delar ut kulturstöd. Följer vi upp stöden? Vi tycker att det är viktigt att det finns stöd som ges på annat sätt än i form av direkta bidrag. Biograferna är ett bra exempel på detta. Armslängds avstånd är en viktig princip att utgå ifrån så att man kan hitta lösningar där det offentliga kan backa.
Finns det en åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn?
– Inom alla olika yrkeskategorier finns det olika åsikter som dominerar. Det kan vara så att det av tradition kan finnas vissa kulturarbetargrupper där specifika politiska åsikter dominerar, men jag menar att så ser det ut också inom andra yrkeskategorier.
Ska kulturpolitiken ta hänsyn till gruppintressen baserade på egenskaper som kön, hudfärg, hårfärg eller när det gäller utländsk härkomst?
– All politik måste ta hänsyn till många olika parametrar, och det är en sådan parameter.
Bör stöd riktas utifrån dessa kategorier?
– Nej, jag tror att man måste ha bredare kategorier än så. Samtidigt får man inte blunda för att det kan kan finnas vissa områden där man behöver se över hur jämställdheten fungerar eller hur den påverkar och återspeglar samhället.
– Aspekten bör finnas med men jag tror man behöver ha ett något mycket bredare grepp än bara gå och peka på vissa aspekter på det viset.
Vad är bredare grepp?
– Bredare grepp är när men pratar om att få en bredare kultur. Vi pratar exempelvis om en tillgänglig kultur och då säger vi att vi vill se en att den offentligt finansierade kulturen från statens sida ska ha en spridning över hela landet, det är en geografisk spridning av kulturen. Det skulle också påverkas vilka som ska vara delaktiga i kulturen beroende på var man bor nånstans.
Bör det finnas en statligt fastslagen litteraturkanon i skolan?
– Nej.
Varför inte?
– Därför det finns redan en kanon men den är inte statligt fastslagen. En kanon utvecklas hela tiden genom vad man i samhället läser, vad man som lärare vill föra fram. Vem är det som ska ta fram den? Då säger man att det är experter som ska ta fram den. Men vilka är experter och hur tar man fram de experterna? Experterna finns redan, vi har bibliotekarier, vi lärare, vi har alla som läser, vi har ungdomar och vi har vi vuxna som läser och som på det sättet skapar vi en egen kanon i vårt samhälle. Men den ska inte styras av någon statlig överhöghet.
Är det lika viktigt med offentliga bibliotek i dag som när de instiftades?
– Ja, det är det, även om bibliotekens roll har förändrats till en viss del och blivit ännu mer kanske en kulturbärare i bred bemärkelse. Det hänger ihop med frågan om tillgängligheten till kultur. Biblioteken är en jätteviktig del i det, eftersom de är kulturinstitutioner som är öppna för allmänheten.
Ska biblioteken få låna ut e-böcker kostnadsfritt?
– Ja, men det måste ske i nära samarbete med utgivarna. Eftersom en bok har ju sin fysiska begränsning. Du har ju inte samma begränsningar på nätet. Då måste man hitta andra lösningar så att, inte minst författare och utgivare, också får den betalning de har rätt till. Precis som man får genom biblioteksutlåningen, som man kan registrera och få betalt för.
Är den nya public serviceskatten bättre eller sämre än den tidigare finansieringsmodellen?
– Det är inte en skatt, utan en avgift, men som tas ut på skattsedeln. Den tas ut på det sättet för att den är mer rättvis än den nuvarande tv-avgiften, som utgår från att varje familj hade en tv-apparat och att det fanns en bestämd familjekonstellation. I dag är mediekonsumtionen väldigt individuell. Man samlas inte längre framför lägerelden i form av tv-apparaten. Samtidigt så är det viktigt att vi har fri och oberoende public service, och då är en individuell avgift det enda rätta.
Hur bör public services uppdrag vara avgränsat?
– De här frågorna tittar vi just nu på i public serviceutredningen. Jag sitter själv med där och borrar i de här frågorna. För det första är det viktigt att det är fristående medier som så långt som möjligt inte ska kunna påverkas av politiska eller kommersiella beslut. För det andra så verkar ju medierna på en fri marknad och då uppstår ett dilemma, eftersom all media utövar marknadspåverkan på något sätt. Så här handlar också om vad kan du ha för olika samarbeten och också avgränsningar. Public service kom till när vi hade en begränsning av tv, det fanns en begränsning av radion. I dag ser mediemarknaden annorlunda ut.
Bör SVT producera Melodifestivalen?
– Melodifestivalen tycker jag absolut kan vara en SVT-produkt. Jag tror att det kan vara svårt för kommersiella kanaler att både ha samarbetet med andra länder i Europa och att ha en sådan bredd i hela landet.
Det finns i dag inget system för att utvärdera och följa upp saklighet och opartiskhet i public service. Borde det finnas ett sådant?
– Det är ju ganska svårt att mäta de här delarna. Men det här tittar vi på i public servicekommittén, så att vi ska kunna hitta ett bra system så nära som möjligt i alla fall. Samtidigt är det ju så att opartiskhet i viss del ligger i betraktarens öga.
Men det finns inget system för att utvärdera det i dag.
– Nej, men det behöver vi kanske titta på, utan att för den skull ta bort oberoendet från public service.
Är det nya förslaget om mediestöd bättre eller sämre än det nuvarande presstödet?
– Omvärldsspaningen som gjordes i medieutredningen är relevant, men slutsatsen som den kom till och lösningarna var kanske inte så bra, vilket vi också har sett i remissvaren. Det är något som vi måste borra vidare i.
Finns det en risk för ökad åsiktskontroll med den föreslagna mediestödsnämnden?
– Ja.
Ska staten stödja även medier med antidemokratiska åsikter?
– Ja, så länge de inte bryter mot lagen. Vi ska ju bygga ett system som ska vara så transparent och öppet som möjligt, och där många olika åsikter ska kunna brytas mot varandra, men kommer man in på åsikter som är olagliga så ska de självklart inte stödjas.
Vilka är de ideologiska utgångspunkterna för Centerpartiets kulturpolitik?
– Vi är ett liberalt parti, men vi är minst lika mycket ett decentralistiskt parti. Utöver det så utgår Centerpartiets kulturpolitik från tanken på tillgänglighet. Kulturen skall vara tillgänglig, oavsett var du bor i landet och oavsett vilken funktionsförutsättning du har.
Hur skiljer sig Centerpartiets kulturpolitik från de andra allianspartiernas?
– Det kanske du får fråga dem om. Men vi har i alla fall en tydlig civilsamhällsblick på kulturpolitiken och ett tydligt decentraliseringsperspektiv.
Vilket parti betraktar ni som era huvudmotståndare i kulturpolitiken?
– Alltså vi ser inte motståndare på det sättet, utan vi jobbar mera med vår egen politik. Men visst kan vi se att det finns skillnader, exempelvis mot Socialdemokraternas syn att vilja styra och definiera kulturen på ett politiskt plan. Sedan ser vi också en tydlig skillnad mellan Miljöpartiet och Centerpartiet i det att Miljöpartiet vill gå in och styra och definiera genom att tala om att ”gör så här och så här så får ni pengar”. Man vill också förstatliga kulturskolan steg för steg, trots att det är en kommunal verksamhet. Momshöjningen på biobiljetter är ett annat tydligt exempel på en skillnad mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. Miljöpartiet höjer gärna skatten och har ett tydligt Stockholmsperspektiv i hur de sedan riktar stödet, till exempel genom fri entré till statliga museer i Stockholm. Där ser vi en skiljelinje mellan vår syn på kultur i hela landet och deras storstadsperspektiv. Ideologiskt har vi också ett stort avstånd till Sverigedemokraterna.
Vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med i kulturpolitiken?
– Vi har ett nära samarbete med allianspartierna, så det är klart att det finns mycket gemensamt där. Under två mandatperioder hade vi ju en tydlig gemensam kulturpolitik. Det tror jag att vi kan fortsätta med. Sedan så driver ju vi i Centerpartiet vår egen kulturpolitik nu, en decentralistisk kulturpolitik.
Hur har Centerpartiets kulturpolitik förändrats under den här mandatperioden?
– Vi har förtydligat den. Vi har förfinat den utifrån vad vi drev under den förra mandatperioden. Vi var väldigt nöjda med vår kulturpolitik redan då, men omvärlden förändras ju och då måste politiken utvecklats och det har vi gjort.
Vilka är de tre viktigaste kulturpolitiska frågor som Centerpartiet kommer att driva under valåret?
– Det är tillgängligheten till kulturen och en decentraliserad kulturpolitik, det täcker egentligen in hela kulturpolitiken.
Är det Kultursamverkansmodellen som du syftar på då?
– Nej! Med tillgänglighet menar jag både den geografiska tillgängligheten men också tillgängligheten oberoende av funktionsförutsättningar och även den socioekonomiska tillgängligheten. Tillgängligheten till kulturen, det är det offentligas uppdrag i kultursektorn. Det är nummer ett. Nummer två är att se till civilsamhällets roll i kulturlivet. Där finns både folkbildningen och civilsamhällets föreningar. Den tredje aspekten handlar om marknaden, arbetsmarknaden. Det handlar om att kunna leva på sitt skapande, både som frilans och som anställd. Det ska vara lättare att kunna anställa på en institution eller på ett kulturföretagande eller att vara frilansande. Det sociala skyddsnätet för mig som frilansande företagare. Jag själv var ju frilansande och hade ett eget företag, enskild firma, när jag jobbade med dansen så jag vet hur viktigt det är att det finns ett skyddsnät även för företagare.
Vilka frågor tror du kommer att bli de hetaste kulturpolitiska stridsfrågorna mellan partierna i valrörelsen?
– Det där är alltid svårt, för ibland kan det poppa upp någon sakfråga som ingen hade förutsett men som är partiskiljande. Som metoo-rörelsen. Det är en viktig aspekt som vi måste diskutera. Men där kanske det inte finns så mycket partipolitiska skiljelinjer att det blir en valfråga. Däremot blir det en fråga som behöver lyftas i valrörelsen.
Vad tror du kommer att vara de åtskiljande frågorna, var kommer striderna att stå?
– Där tror jag det kommer att handla om striden mellan ett fritt kulturliv i hela landet och en statligt styrd kultur i från myndigheter med ett storstadsperspektiv.
Fakta: Per Lodenius (C)
Ålder: 51
Uppvuxen: I Norrtälje
Ordinarie i Riksdagens kulturutskott sedan 2011.
Mellan 2011 och 2015 distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms län.
Ledamot i kommunfullmäktige i Norrtälje sedan 1994.
Favoritböcker: Stephen Frys biografier.