Publicerad i Smedjan 19 mars 2018
Olof Lavesson (M) har lett kulturutskottets arbete sedan 2015 och samtidigt drivit moderat kulturpolitik i opposition. Efter två mandatperioder med Kulturdepartementet har Moderaterna tillbringat tre år i kulturpolitisk opposition. Hur är det att bedriva moderat kulturpolitik under en miljöpartistisk kulturminister? Vad har förändrats sedan Moderaterna styrde departementet?
Efter åtta år på kulturdepartementet befinner sig Moderaterna i opposition. I riksdagen är det dock en moderat som leder kulturutskottets arbete. I sitt ordföranderum med magnifik utsikt över Strömmen, Grand Hotel och kungliga slottet driver Olof Lavesson moderat kulturpolitik och håller ihop ett kulturutskott där åsiktsskillnaderna tycks mindre än när jag intervjuade de kulturpolitiska talespersonerna inför valet 2014. Då var det Cecilia Magnusson som jag intervjuade. Lavesson har bara lett utskottets arbete sedan 2015. I riksdagen har han dock suttit sedan den moderata valsegern 2006.
Det var också under den första mandatperioden som Moderaterna fick igenom sina reformer: Skapande skola, kulturbryggan och Kultursamverkansmodellen. Alltsammans efter en omfattande utredning av hela det kulturpolitiska fältet. Under den andra mandatperioden tycktes den moderata kulturpolitiken snarast handla om att sitta lugnt i båten.
Varför ska staten bedriva kulturpolitik?
– För mig handlar kulturpolitik inte om bidrag till det ena eller bidrag till det andra. För mig handlar kulturen och konsten om allt det som håller samman oss som samhälle. Du har alla byggstenar i en burk: det handlar om arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, ekonomi, sjukvård och allting. Om du sedan häller vatten i den burken så att det omger det allting, så är det kulturpolitiken.
– För mig är det en satsning på bildning, på delaktighet, på en gemensam historia och förståelse för andras historia och att också ta ansvar för att det finns människor som testar gränser och prövar våra friheter i vårt demokratiska samhälle.
För vems skull bedrivs den här kulturpolitiken?
– Allt vi gör är för medborgarna, de som lever i dag och de som kommer efter oss. Jag tror inte att kulturpolitiken får reduceras till att bli en konsumtionspolitik. Det är en tillgänglighetspolitik.
Hur stort ansvar har egentligen den offentliga sektorn för kulturlivet i stort?
– En del av ansvaret. Jag tror man säger att finansieringen är en tredjedel staten, en tredjedel kommun och landsting och en tredjedel privat.
– Det som bekymrar mig med kulturpolitiken är att den bara tar ansvar för den offentliga sektorn. Den handlar helt och hållet om vårt utgiftsområde och om de verksamhetsområden som finns där, medan jag tror att kulturpolitiker måste arbeta för ett samhälle där alla är med och skapar kultur och tillgängliggör kultur.
Bör statens kulturbudget öka eller minska jämfört med i dag?
– En ganska ointressant fråga, tycker jag. Den är extremt liten andel av budgeten. Jag har inget emot att kulturbudgeten ökar, men den skall gå till rätt saker. Just nu har vi ett slags kulturminister som säger att årets budget är den största någonsin men har svårt att förklara vad den går till. Vi har inte alls den typen av verklighet som kulturministern har och jag anser att vi har bättre satsningar än vad hon har.
Är kulturbudgetens storlek ett bra mått på om man tar kulturen på allvar?
– Delvis är den det. Ska man kunna skapa förutsättningar för att konst skapas och tillgängliggörs så måste det också finnas resurser för det. Men man inte stirra sig blind på att det handlar om budgetens storlek, då tror jag att man biter sig själv i svansen.
Hur bör ansvarsfördelningen för den här budgeten se ut, mellan stat, regioner och kommuner?
– Jag tror mycket på dialog i samhället, samverkan. Jag tror också på att var och en tar sitt ansvar. Vi har verksamheter som är kommunala och som ska fortsätta vara kommunala. Vi har till exempel folkbiblioteken, vi har kulturskolan som just nu nämns väldigt mycket. Jag är bekymrad över att man i statens budget nu går alltmer in i den kommunala sektorn och tar över kommunernas ansvar.
– Sverige ser olika ut och det är därför vi har kommuner. Då måste de också kunna ta ansvar utifrån sina förutsättningar utan att staten går in med pekpinnar.
Vilka är de ideologiska utgångspunkterna för Moderaternas kulturpolitik?
– Vi tror på människans egen kraft, inte statliga diktat eller politiska pekpinnar, och jag tycker det gäller även kulturpolitiken. Jag vill skapa ett Sverige där man känner att man kan och vill utveckla sin konstart. Oavsett om man är en frilansare eller om man är på en institution ska man känna att Sverige är ett land där det finns möjlighet för mig att att utveckla min konst.
Vad skiljer Moderaternas kulturpolitik från de andra allianspartiernas?
– Jag tror vi är ganska överens i grunden faktiskt. Sedan finns det nyanser, ibland så tycker jag att det är ganska nyttigt. Vi samverkar och sitter i samtal varje vecka och det är bara att konstatera att vi tillför olika saker i de samtalen. Centern är väldigt bra på att föra fram vikten av kulturen över hela landet. Kristdemokraterna pratar ofta om den lilla världen och värderingar och om etik, det tillför också någonting. Vi har Liberalerna som för in sina perspektiv. Jag tycker att det är en symbios som jag trivs ganska bra i, och att det blir en bra balans i samtalet.
Vilket parti eller vilka partier betraktar ni som huvudmotståndare i kulturpolitiken?
– Jag skulle säga Sverigedemokraterna, och Miljöpartiet, av naturliga skäl just nu i och med att de har ministerposten. Sedan är det naturligtvis också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Och vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med?
– Jag tycker faktiskt att alla tre allianspartierna ger väldigt mycket tillbaka.
Om du skulle säga ett alliansparti?
– Det vill jag faktiskt inte göra.
Hur har Moderaternas kulturpolitik förändrats under den här mandatperioden?
– Vi har försökt att sätta kulturen i ett sammanhang. Konsten och kulturen förmedlar berättelser i vilka vi lär oss om varandra. Där kan vi hitta vägar att växa som personer, men också att växa som samhälle. Där tycker jag att det har förändrats. Men om det är Moderaterna som har ändrat sin politik eller om det är samhället som har förändrats och vi har följt med utvecklingen, det vill jag låta vara osagt.
Vilka är de viktigaste kulturpolitiska sakfrågor som ni kommer att driva under valåret?
– Det finns en hel del frågor där jag är oerhört frustrerad på den här regeringen. Jag tycker inte att man har lyssnat på riksdagen och riksdagens majoritet på ett flertal ställen. Det man har gjort och genomfört har man genomfört med sådan fart, energi och emfas att man inte har stannat upp en enda gång och funderat på vad som har fungerat och vad som inte har fungerat.
– Filmpolitiken är ett sånt område. För en ny kulturminister och en ny regering, oavsett politisk färg, så kommer det första jobbet bli att reda upp den extrema röra som den här regeringen har ställt till med på filmområdet.
– I den ekonomiska politiken brukar man säga att ladorna är tomma och maten är uppäten. Jag skulle säga att den som tar över kulturministerposten kommer till en jäkla röra. Så det kommer nog att bli mycket städarbete för en ny regering.
Vilka kommer att vara de hetaste kulturpolitiska striderna under valrörelsen?
– Jag tror att det kommer att handla mycket om samma frågor som vi behandlar i hela den övriga politiska diskussionen. Det kommer att handla om integrationen, det kommer att handla om utbildningen och det kommer att handla om arbetsmarknaden.
– Vi kommer att bli anklagade för att riva upp fri entréreformen för muséer. Det blir vi gärna och vi kommer att kontra med att berätta hur vi vill använda pengarna i stället och vad vi tycker att museerna ska göra. Men jag tror inte att det kommer att vara en stor fråga, utan det kommer att vara ett antal småfrågor.
Har arbetet i kulturutskottet förändrats sedan Sverigedemokraterna kom in?
– Nej, det tycker jag inte. Nu har jag inte suttit med i kulturutskottet deras första mandatperiod så jag kan inte svara på hur det var då. Men jag leder arbetet i kulturutskottet nu som ordförande och vi behandlar Sverigedemokraterna som vi behandlar alla partier. Det är ingen som helst skillnad.
– Däremot har det blivit en tuffare debatt, därför att de har en syn på kulturen som skiljer sig så tydligt från andra partiers syn och därmed har det blivit mer konflikt i debatten, men det välkomnar jag. Jag har alltid irriterat mig oerhört mycket på synen att i kulturpolitiken håller vi ihop över partigränserna för kulturens bästa. Det tror jag har skadat kulturpolitiken något oerhört. Jag vill inte har ett enda stort kulturparti som sitter utanför all annan politik och agerar gemensamt. Vi har konfliktytor på alla andra områden, då ska vi ha det inom kulturpolitiken också.
Vad är din uppfattning om det gamla filmavtalet?
– Det var ett ständigt debacle varje gång det skulle omförhandlas och det var många som ville lämna sammanträdesbordet. Så förutsättningar för filmavtalet att fortleva fanns inte. Det var bra att det revs upp.
– Allt var dock inte dåligt med filmavtalet. Det var en väldigt tydlig kraftsamling och dialog kring hur vi stärker svensk film. Det som irriterar mig med det nya filmavtalet och filmpolitiken är man totalt har slängt ut de delar som var fördelar med det gamla filmavtalet, och inte ens är intresserad av att tillta tillbaka. Det är som att man vill bara radera det ur historien och det tycker jag är livsfarligt och olyckligt.
Vad är problemet med den nya filmpolitiken?
– Att ingen vet vem som har ansvar överhuvudtaget. Man pratar om att vi ska införa en statlig filmpolitik och att regeringen skulle koppla greppet om filmpolitiken, och sedan har vi en kulturminister som totalt avsäger sig ansvaret och lägger det i knät på Svenska filminstitutet, som är en privaträttslig stiftelse och inte ens en myndighet.
Vad är viktigast med de statliga medlen till filmområdet: att man främjar kvalitetsfilm, att man främjar skaparnas konstnärliga frihet att man når kvantitativa inom kulturpolitiken som könskvotering eller mångfald baserad på till utseende?
– Jag tycker att det måste finnas med en kvalitetsaspekt när man ska fördela medel. Sen så saknar jag kvantitativa mål i filmpolitiken, inte de som du beskriver men däremot har vi inga mål som säger att vi ska ha fler svenska filmproduktioner. Att vi ska ha en större publik. Det finns inget mål att vi ska ha biografer ska kunna växa i hela landet.
Är tester som Bechdeltester relevanta för förmedlingen av medel inom filmproduktion?
– Nej. Det är som att säga att en man kan inte skildra kvinnors villkor eller att en kvinna inte kan skildra invandrades villkor. Det är struntprat. Många av de bästa berättelserna om kvinnor är skrivna av män och de bästa om män skrivna av kvinnor.
– Så jag tror inte på den typen av test. Däremot tror jag på att jobba med de strukturer som kan finnas, spräcka glastak, se till att det inte finns något som hindrar kvinnor. Men om vi nu ser på svensk filmpolitik på regissörssidan så är det en helt annan verklighet i dag än för 15 år sedan.
Har statens kulturråd för mycket makt för lite makt eller alldeles lagom som det ser ut i dag?
– Jag tycker det är en bra utgångspunkt att politiken styr genom sina myndigheter och inte direkt.
Ska myndigheten för kulturanalys finnas kvar?
– Ja, det tycker jag. Sedan kanske vi ska se över en mängd olika regleringsbrev och vilket uppdrag till exempel museerna ska ha, men att det finns något som mäter att det vi gör funkar, det tycker jag inte är fel.
Ska forsknings- och kulturinstituten i Istanbul, Rom eller Alexandria finnas kvar?
– Ja, det tycker jag, men vi behöver också skapa bättre kunskap i Sverige kring hur de arbetar och vad vi använder dem till.
Bör staten fastighetsverk fortfarande äga statliga kulturinstitutioners kulturbyggnader?
– Inte nödvändigtvis, det tycker jag vi måste se över. Jag förstår inte varför vi måste just ha den hyresvärden till allting. Och måste staten äga alla de fastigheter som den i dag äger? Det råder en väldigt oklar princip; man hävdar att det råder en marknadsprincip, men ingen har testat en marknad.
– Vi hade kostnadshyror tidigare, och det är många som längtar tillbaka till det, men det visade sig vara väldigt problematiskt med tanke på att man avstod underhåll och annat eftersom det bidrag till ökade hyreskostnader, och vi fick förfallna byggnader i stället.
Bör de tre världskulturmuséerna slås ihop till ett enda?
– Nej.
Varför inte?
– Jag tycker att det är muséer som under lång tid har vuxit fram och skapat sig en egen identitet och en egen kompetens. Jag ser inte någon funktion med att slå samman dem till en verksamhet. Jag tror snarare att vi måste värna de olika särarter som de tre museerna har.
Det har framförts mycket kritik mot utvecklingen i museivärlden, där en akademisk fackkunskap sägs ha ersatts av aktivister och kommunikatörer. Johan Lundberg skrev ”det sista museet” och Ola Wong har varit och kritiserat den här utvecklingen till exempel. Vad är Moderaternas syn på den utvecklingen?
– Något jag tycker vi har tappat bort i den politiska debatten är fokuset på själva utställningarna. Det talas mycket om hur man möter människor, och det finns förstås en funktion i att en utställning sätts i en samtidskontext. Men kärnan i ett museum är själva samlingen, och därför måste det också finnas bra forskningsresurser kring samlingen, hur den utvecklas och hur den vårdas och hur den fylls på eller att den kanske gallras.
I den nya kulturarvspropositionen har regeringen föreslagit att man ska stryka formuleringar om svenskt kulturarv till exempel. Vad anser Moderaterna om det?
– Det är symbolpolitik. Om man pratar kulturarv i Sverige så är det ju svenskt kulturarv. Sedan finns det influenser från väldigt många länder och kulturer, så det finns väldigt få saker som är pursvenska.
Det gäller väl alla kulturer?
– Självfallet, men om vi pratar om svenskt kulturarv så är det kulturarvet som har vuxit fram i Sverige. Jag tycker inte att man behöver vara rädd för den typen av begrepp. Vad är konsekvensen att ta bort ordet ”svenskt”? Det är fortfarande det kulturarv som finns i Sverige. För mig är det en ickefråga om symbolpolitik.
Ska kulturpolitiken vara värdeneutral eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar?
– Den ska vara värdeneutral så långt det går. Det är konsten som inte ska vara värdeneutral.
Hur väl fungerar principen om armslängds avstånds i dag?
– Den fungerar bra rent formellt, men vi har fått en tyckandepolitk där man är inne och recenserar och genom undertoner styr kulturen genom olika signalvärden.
Har du något konkret exempel på detta?
– När man sätter en museilag där man fastslår på armlängds avstånd och samtidigt ålägger museerna en massa uppgifter om hållbarhet och demokrati och normkritik och annat, då lever man inte som man lär.
Hur ser du på att skattepengar avsatta för kultur används för att främja andra åsikter och värderingar än dem som vårt demokratiska styrelseskick vilar på?
– Vår yttrandefrihet är absolut och det måste den fortsätta vara. Jag tycker väldigt illa om Nationell Idag och allt det som den står för. Men presstödet fördelas av princip inte baserat på en recension av innehållet, och om man uppfyller de kriterier som har satts upp, då ska man ha presstöd även om man säger förskräckliga saker.
Finns det en åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn?
– Jag tror att de flesta som är verksamma i kultursektorn säkerligen har ett hjärta som klappar mer vänsterut än högerut. Men jag köper inte det här att det är bara vänsteraktivister i kulturen, jag får en helt annan bild när jag är ute och pratar och träffar kulturmänniskor.
Bör det finnas en statligt fastslagen litteraturkanon i skolan?
– Nej.
Varför inte?
– Jag tror inte på nationellt fastställda listor på vilken kultur vi ska konsumera. Däremot ser jag gärna att man läser mer i skolan.
Är det lika viktigt i dag med offentliga bibliotek som tidigare?
– Ja.
Varför?
– Därför att tillgången till litteratur tycker jag är en demokratisk rättighet. Det är också det främsta verktyget vi har för bildning och integration.
Men det är mycket lättare i dag att komma i kontakt med litteratur. Böcker är billigare och finns på nätet. Förändrar inte det bibliotekens roll?
– Det kanske det gör, men det innebär inte att biblioteken är mindre aktuella.
Ska biblioteken få låna ut e-böcker gratis?
– Ska man tillgängliggöra litteratur så ska man göra det, oavsett vilken form det är i. Sen ska vi veta att e-böckerna kostar väldigt mycket för biblioteken, och ska det vara en obegränsad tillgång på alla böcker som samtidigt säljs kommersiellt? Ska alla finnas obegränsat tillgängliga gratis? Så är det ju inte med fysiska böcker.
Det har varit mycket debatt om ordningsproblem på biblioteken, våld och hot mot personal och besökare. Hur ska man komma tillrätta med den problematiken?
– Vårt offentliga gemensamma rum som biblioteken är en del av, där ska man kunna ägna sig åt den verksamhet de är till för. Man ska kunna göra det i lugn och ro och i trygghet. Om inte det fungerar så får man sätta in ordningsvakter och se till att upprätthålla ordningen. Det kan inte vara bibliotekariens uppgift att vara ordningspolis. De ska kunna ägna sig åt det de är utbildade för.
Är den nya finansieringslösningen för public service med public serviceskatt bättre eller sämre än den gamla?
– Jag tycker att det är ett bättre system, eftersom den gamla är utformad efter en lägerelds-tv som man hade en av i familjen som alla samlades runt på fredagskvällen. Så är det inte längre. I dag är konsumtionen individuell och inte hushållsbaserad och därför betalar vi det också så.
Hur bör public services uppdrag avgränsas?
– Det finns väldigt tydligt i sändningsvillkoren. Kärnan i public service är oberoende och opartisk granskning. Visst kan man underhålla, men då måste vara underhållning med ett syfte. Programbolagen ska egentligen kunna redovisa vad är public servicebiten i det de gör. Där ska det finnas en avgränsning. Jag tror inte på avgränsningar i plattformar eller något liknande.
Ska man fortsätta producera Melodifestivalen?
– Det tycker jag SVT självt ska fatta beslut om. Jag lägger mig inte i vilka program de gör.
Det nya förslaget till mediestöd, är det bättre eller sämre, än det nuvarande press- och tidskriftsstödet?
– Sämre.
Varför?
– Därför att man vidareutvecklar de avarter som finns i det nuvarande systemet. Det utgår ifrån att de saker som inte fungerar på mediemarknaden endast kan åtgärdas genom kompensatoriska åtgärder från staten.
Fakta: Olof Lavesson (M)
Ålder: 42
I riksdagen sedan: 2006
Kulturutskottets ordförande sedan: 2015
Senast lästa bok: Dan Browns senaste
Favoritkonstnär: Andy Warhol eller Ola Billgren
Senaste konstupplevelse: Last night in Sweden på Fotografiska